Såhär tre barn in har jag en sak jag vill prata om, som jag önskar jag hade vetat mer om både första och andra gången jag återhämtade mig efter en förlossning. Mina graviditeter har varit tuffa på grund av hyperemesis, som jag skrivit om tidigare, men i efterhand har jag alltid känt att de har vägts upp av att mina förlossningar som har varit snabba och faktiskt helt fantastiska. Jag har förståelse för att det kan låta provocerande men jag har genuint älskat alla födslarna och känt livet och döden i mig samtidigt, och ärligt så sörjer tanken på att inte få genomgå det igen. Helhetskänslan jag haft inför mina graviditeter är liksom väldigt positiv, fast att det var fruktansvärt under tiden. Det är underligt hur hjärnan funka så, visst? Jag har känt mig väldigt instinktivt förberedd på förlossningarna och känt i mig långt innan att det skulle gå bra och trott att jag skulle föda utan medicinsk smärtlindring, känt att bara jag får vara i varmt vatten kommer allt gå bra. Det har funnits ett självförtroende i mig där som bara varit så, egentligen ganska olikt mig i övrigt. Men vad jag däremot var otroligt oförberedd på, både i form av vad jag faktiskt läst och vad jag fått berättat för mig, såväl som i den där instinktiva tryggheten, var vad som kallas den fjärde trimestern. Termen bygger på en tanke om att mänskliga bebisar egentligen föds för tidigt för att det ska fungera med våra kroppar, men att de i själva verket inte är speciellt redo, i jämförelse med andra däggdjur. Så kan det vara eller inte vara, att våra barn aldrig kommer resa sig upp på vingliga ben och gå likt ett föl är liksom ganska oviktigt. Däremot kan man kanske ur det perspektivet förstå varför nyfödda, friska bebisar faktiskt mår bra av mer eller mindre samma som de haft dittills, alltså kroppsvärme, närhet, bäras runt nära, konstant närhet till mat, ja allt sånt. Men det är inte så mycket bebisarna jag tänkte prata här utan det är den fjärde trimestern utifrån den födandes synvinkel. Jag var ganska ung när jag fick mitt första barn, 27 och utan många vänner med barn som hade fått barn innan mig. Ruby är född i ett soligt rum på Danderyds BB Stockholm nyårsafton 2011 och efter två dygn där åkte Andreas och jag hem till vår 1,5:a på Erstagatan. Saker man behövde som ett babynest, babyskydd, näsfrida, sjal och blöjor fanns. Också en hel del grejer man inte behövde, såsom badtermometer, en hiskelig babystol och ett stort gym som hade kunnat vänta. Buggaboon, som hon vägrade ligga i och som inte gick in i hissen upp till fjärde våningen fanns där också. Så materiellt var vi ändå rätt förberedda. Men min absoluta känsla är att de första veckorna efter förlossningen på många sätt var tuffare än vad förlossningen och graviditeten hade varit. Vad jag önskar jag hade vetat är att jag hade mått bra av var att bli matad med snäll, varm och näringsrik mat. Soppor, grytor, gröter och ramen med bas i nyttiga fiber för magen, havre för mjölkproduktionen, miso för probiotika, saker med mycket järn och b-vitamin i. Jag önskar också att vi inte hade bjudit över alla vänner första tiden för att få se och hålla henne, vi skulle bara ha legat i sängen alla tre och följt hennes rytm. Första gången kompisar kom och då också stannade ganska många timmar höll de Ruby hela den tiden, och efteråt grät jag i hallen när de gick för att jag inte haft henne. Allt kändes så fel bara och ändå kunde jag inte verbalisera det. Att ta tunnelbanan till tredagarsbesöket är det dummaste jag gjort. Man behöver noll intryck som nyförlöst, jag tror vi borde utgå från att det ska vara som bomull så kan man addera saker om man orkar, inte att det är något som man ska behöva säga att man inte orkar och som måste tas bort. Jag önskar också jag hade gjort mer som jag hört från mina bosniska vänner. Att närmsta familjen kommer och sköter allt, medan framförallt mamman får sova och vila i sängen. Andreas hade gärna fått vara med där med för vi var båda rätt skärrade, så som man är både en första och kanske också en andra och tredje gång. Nånting jag inser såhär i efterhand är hur stor del av tiden efter förlossning också handlar om att läka andligt och emotionellt, att det inte bara handlar om att få hjälp med stygnens som syddes för hårt och rev upp där man spruckit varje gång man satte sig. På många sätt behöver föräldrarna vad barnet behöver och den insikten kanske gör det annorlunda tempot med en nyfödd lättare att acceptera? Att babybubblan inte handlar om att man ska känna kärlek, utan omvårdnad - för barn och föräldrar?
