Idag är min första dag på universitetet och jag är helt ärligt så otroligt nervös.Tänk om jag inte förstår något? Tänk om jag inte hittar och tänk om barnen kommer tycka allt är hemskt eftersom de kommer behövs gå längre dagar på fritids och förskola. Tänk om jag kommer vara otroligt ensam varje dag i tre år? Jag är ju ändå en miljon år äldre än alla andra.Jag längtar till det bara handlar om att jag ska plugga och förstå. Till jag är trygg i allt runtomkring och bara kan fokusera på det som är det viktigaste, att lära mig. Förstå PBL och den där spärrtentan 85% kuggade på förra terminen. Jag inser att det tidvis kommer vara svårt men det är inte ansträngningen som skrämmer mig utan misslyckandet och om jag kommer göra andra besvikna på vägen. Andreas och barnen som kommer ha en mer upptagen fru och mamma. Elsa, Frida och Tessan som kommer ha en kollega med avsevärt mycket mindre flexibilitet och tid. Norstedts, Aller, Perfect Day, styrelsen på förskolan. Att exponera sig för misslyckande om ni förstår?All den här nervositeten men också pirret. Pirret och den stora stora glädjen över att börja vandra en helt ny väg, känslan av nystart och mening. (Där, precis i det måste mitt fokus ligga) Gah.
