[caption id="attachment_26977" align="alignnone" width="900"] Foto: Mira Wickman[/caption] I dagens poddavsnitt pratar Elsa och jag om den professionella värdinnan, den här kvinnobilden som på allvar tagit fart och dessutom gått att monetarisera de senaste åren. Den här artikeln som kom ut förra året handlar just om den nya generationens Martha Stewarts, värdinnor som gör business av det men också gör det på ett avslappnat sätt där allt flödar och är vackert och roligt utan att vara krystat eller tvunget - dubbelgoals liksom. För kvinnan vi pratar om nu är fri och förverkligande, inte slav under begränsande roller. Utmaningen med den här typen av hyperfeminitet är såklart att det till stor del anspelar på något som kvinnor kämpat oändligt hårt från att komma bort ifrån. Så vad händer när kvinnor med inflytande väljer att gå tillbaka till det som kvinnor förväntas vara duktiga på av sig själva? Som spenderar tid, energi och passion på något som många tidigare uppfattat som begränsande? Är det vad som är mest problematiskt eller är det också problematiskt att kvinnor inte är fria att välja fritt, ifall vad de vill välja är fel val? Jag drar kopplingar till min egna skolgång i de alternativa valens högborg och hur det var ok, och till och med premierat, att vara precis hur man ville, så länge man inte ville vara lite vanlig. För några år sedan när det växte fram en ny generation av inflytelserika kvinnor som ville bo i litet hus på landet med trasmattor och baka småkakor serverat på loppisporslin slog vi oss för pannan om husmorsideal, och på vis har det nu accepterats för att vi också förknippar det med att välja bort storstan, kapitalet och det oäkta. Bondmoran som symbol är stark, rejäl, självständig och vettig och det köper vi idag. Men den professionella bondmoran är långt från den professionella värdinnan. Är det att vi läser in klasstillhörighet i detta också som skaver? För mig personligen, kanske till mycket liten förvåning för de flesta som läst här eller bläddrat någon av mina böcker, så är ett gott värdskap något som verkligen är eftersträvansvärt. Att kunna skapa en stund som får människor runt en att må på ett visst sätt, som får vänner att känna sig sedda, uppskattade och speciella i stunden. Att laga mat och duka ett bord som är såväl vackert som gott och minnesvärt, den proverbiala guldkanten. Jag uppfattar få saker mer konkret inspirerande än vad precis den känslan i ett rum, när allt det här sammanstrålar, är. [caption id="attachment_26979" align="alignnone" width="900"] Foto: Mira Wickman[/caption] Jag ser nog också värdskapet som något som är en faktisk handling, något man uträttar som kräver energi och engagemang, inte bara något som är attribut som vissa besitter utan ansträngning, såsom skönhet eller karisma exempelvis är. Att vara så uppmärksam på andra som ett gott värdinneskap faktiskt innebär är något man gör inte är, även om man kan ha olika fallenhet för det. Jag tänker att det är en viktig sak att vara tydlig med, att alla dessa saker faktiskt kostar någonting, vi har alla samma ungefärliga pott av energi och definitivt av tid, men ytterst olika möjlighet att disponera den på. Det är också en priviligerad position att kunna ägna engagemang åt att öva detta, men jag tänker också att lägga energi på att vara en god värdinna inte betyder att man behöver en livsstil full av övnings-vinluncher utan att det likväl kan vara en söndagsfika eller semesterpickninck i en park. Varför är det här så svårt att prata om? Det känns som att Prinsessan på ärten ska förklara hur ljuvligt det är för alla med ett fång trädgårdsrosor på bordet. Att vara duktig på middagar och sen kunna omvandla det till en business, likt Martha Stewart, är förknippat med något ytterst ointellektuellt eller grunt för många. [caption id="attachment_26976" align="alignnone" width="900"] Foto: Mira Wickman[/caption] Samtidigt är det tankesättet så begränsade och jag kan inte hjälpa att fundera på om det bygger på en bild av att kvinnor i grund och ska se ner på femininet och därigenom också sig själva, att det nästintill är radikalt att bejaka det otroligt feminint kodade. Men kan inte friheten i kvinnorna vara allt faktiskt också betyda att även detta är ett val vi har möjlighet att tillåta oss? Och om det är något som skapar press och ångest hos andra kvinnor - är det så att det finns jobb att göra på båda ändar?
