Jag har min sista arbetsdag på Bukowskis. Jag är stressad och svettig, känner att hur mycket jag än jobbat in det sista så är jag ofärdig, känner besvikelsen i rummet över mig själv och att jag försvinner nu. Varför ska jag ens få ett barn just nu, det är så dålig tajming att vara borta. Jag lovar än en gång att jag kommer tillbaka snart, behöver bara två veckor tills bebisen kommer ut och sen några månader hemma, absolut mindre än ett halvår. Jag kräks en sista gång i toaletten på Arsenalsatan 2. Grön Kolmårdsmarmor vald av Ilse Crawford, det är vackert vart man än tittar men allting fungerar ganska dåligt, sitter löst och känns som det skulle gå att sparka av bara man ville.På vägen ut drar min äldre manliga kollega samma skämt om hur fet jag är igen, om det verkligen inte är tvillingar därinne. Vi har lekt den här leken som bara handlar om mig sedan tredje månaden. En stadig rännil med svett rinner mellan mina bröst, över den runda onekligen mycket stora magen och samlas där resåren till de billiga mammastrumbyxorna skär in. Fingrarna är nästan stasiga av svullnad, det är varmt 2018.Hemma är det lugnt men jag går runt som en osalig ande och muckar gräl med alla. Snäser av Andreas och tycker barnen har TVn så högt och vad är det ens för jäkla program som är på? Jag känner tårarna som om jag bär dem precis under ytan och bara letar efter releaseknappen, famlar och undrar hur jag ska få släppa ut allt.Jag hittar den när jag varit otrevlig om något annat och Andreas till slut säger att jag kanske ska gå härifrån en stund. Hur, hur, hur kan han ens säga så? Jag ser absolut mörkrött och tårar kommer äntligen i tunga djupa stötar, forsar ur mig. Han försäkrar mig om att han inte menade så, att han bara ville få fram att jag kanske behövde komma ut en liten stund istället för att stå i vardagsrummet och vara bråkig.Det spelar ingen roll, ingen kan nå mig nu, jag är så arg och så ledsen och underligt tillfredställd av gråten. Stampar in i sovrummet, drämmer i dörren och går fram till den stora garderoben och sliter bort det långa linneskynket. Hur fan kan det se ut såhär? Det är så jävla stökigt och vi ska få ett barn? Hur ska det kunna födas in i en familj med såhär stökiga garderober? Jag börjar slita ut kläderna på golvet, allt ska ut omedelbart. Galgarna fastar i varandra i trassliga högar av blusar och axelband men jag bryr mig inte.Jag lägger mobilen på en hylla och sätter på Värvet. Viker sakta in en sak efter en annan, reder i oredan och känner ilskan blekna. Jag gråter till Sebastian Stakset som verkar så övergiven av världen att han fått bestämma sig för en alternativ version av verkligheten där han nu står i direktkontakt med en gud som kompensation. Kanske hade det bara räckt om han hade blivit lite mer omhuldad, lite tidigare.Timmarna går, Andreas undrar om vi inte ska äta middag snart men jag säger bara att han ska lösa det själv, jag ska inte ha någonting, är upptagen, stäng dörren.När klockan är 01:30 kommer jag ur min bubbla. Allt jobbigt är borta, det är mörkt och svalt i lägenheten, i soffan ligger Andreas i skenet från tvn. I frysen hämtar jag en skål med frusna röda vindruvor, samma middag jag levt på i veckor, och samtidigt som jag böjer mig ner för att sätta mig hör jag ett hårt pop, som en gummisnodd som går av. Varmt vatten forsar ner för mina ben samtidigt som jag flyger upp. Hur kan det vara så mycket?Jag börjar skratta och känner plötsligt en enorm glädje och ren och skär lycka. Vi ska få en bebis.Jag ringer förlossningen, berättar att vattnet har gått men jag har inga värkar. Det är mitt tredje barn, det första är fött tre timmar från första värk och det andra 90 minuter efter första värk. Det andra barnet var helt ofixerat innan värkarna började, jag vet inte om det här barnet är fixerat eller inte, jag har inte hunnit gå på de senaste två kontrollerna hos barnmorskan, det var för mycket på jobbet. Jag har en tid på måndag. Tackar när hon säger i luren att vi ska komma in för att se hur allt står till.Vi ringer mamma och Andreas vill att vi ska åka in genast men jag känner mig konstigt lugn. Tar en sval dusch och börjar skratta åt fostervattnet som fullkomligt öser ut mig i splashar.Taxin kör över Skanstullsbron och ute är det en såndär magisk sommarnatt. Tyst och pirrig stämning, jag sitter på en handduk. Inga värkar. Uppe på förlossningen sätter barnmorskan ctg, kontrollerar fostervattnet och säger att jo, bebisen har sjunkit ner, den är fixerad. 2-3 cm öppen, tappen är lång men mjuk, precis som jag varit de senaste veckorna. Känner jag någonting? Hur snabbt var de två andra födda sa du?Hon tittar på mig när jag svarar att jag inte har några tillstymmelser till värkar, kanske att det känns spänt och drar under magen lite men jag mår bra.Hon säger att vi ska åka ner till huvudentrén och gå några varv fram och tillbaka, ge det en kvart. Om jag inte känner några värkar då heller får vi åka hem och vänta in det.Utanför hissen finns en automat med färdigrätter och sånna där äckliga knäckemackor och jag känner plötsligt hur hungrig jag är, vet inte när jag senast åt eller drack.Det är mörkt och släckt på SöS, vi går två varv förbi den stängda Pressbyrån innan jag känner smärtan snabbt stegra i mig. Tunga täta vågor som känns som de bara börjat. Muskelminnet när man föder barn och gjort det tidigare är en underlig grej. Plötsligt öppnar man dörren till insikten av totalen av smärtan som man tidigare glömt.Upp till förlossningen igen, mindre än tio minuter sen vi gick ner och nu gör det så ont att jag tar stöd mot väggarna och bara gnyr i smärta. Jag måste ner i vatten nu annars kommer mitt bäcken spricka.Rummet är redan klart och redo, de hade en känsla att vi skulle komma tillbaka. En snäll barnmorska och undersköterska följer med in, båda är i åldern av min mamma. Barnmorskan sätter sig på sängkanten och håller lugnt handen på mitt knä samtidigt som hon frågar hur jag tycker om att föda mina barn. Säger att jag är experten här, har ju gjort det här så bra tidigare. Undersköterskan stämmer in, säger att alla finns här för mig nu bara samtidigt som hon fixar med någonting på en rullvagn.Nu gör det ont på riktigt och jag säger att jag vill bada hett så snart det bara går. Får jag bara värme så kommer det här gå bra, jag vill inte ha något annat, bara värme och vatten. Man får inte föda i vatten på SöS men vi börjar där och ser hur det går.I badkaret ligger en konstigt plastskynke men det stör mig inte nämnvärt. Vi har släckt lampan och jag har stängt ögonen för omvärlden. Andreas sitter på golvet bredvid och håller min hand men jag är ändå inte kvar i rummet.Jag ligger på havets botten och flyter. Alla muskler är helt avslappnade. När värken kommer är den en våg som lyfter mig och precis när jag når toppen på värken bryter jag genom ytan för att sedan sjunka ner till botten igen. När det gör som mest ont är jag som mest avslappnad, låter smärtan bara rinna igenom mig som om jag vore ett kärl, den fastnar ingenstans.Barnmorskan kommer in efter en liten stund, jag har känslan av att hon varit i rummet bredvid hela tiden och bara gett oss lite avskildhet en stund men jag vet inte. Hon frågar hur det går och jag svara att det känns bra, att det är skönt i vattnet men samtidigt som jag säger det kommer en värk som är annorlunda och jag kan inte säga orden med vanlig röst utan trycker ut dem. Det har gått 45 minuter sedan vi gick i korridoren för att se om värkarna skulle starta.Nu hör jag att du krystar Sofia, jag vill att du kommer upp ur vattnet så jag får kontrollera dig. Jag försöker förhandla mig till att jag inte alls krystar, att jag vill vara kvar i värmen men hon insisterar.Blöta halkiga fötter och en otymplig kropp över salen och upp på britsen. Jag fryser och nu känns smärtan outhärdlig plötsligt. Helt öppen och utplånad, vill jag känna på huvudet? Bebisen är precis där.Jag påminner om att jag fött de två andra på pallen men barnmorskan säger att hon vill att jag lägger mig på sidan, det går lite för fort och hon vill att min kropp ska hinna med, inte spricka igen. Nu får jag inte trycka på, ska bara andas nästa gång.När andra krystvärken kommer har jag Andreas framför mitt ansikte. Att kroppen kraftigt vill krysta och att genom sinnet inte följa med i det nästan omöjligt. Jag känner livet och döden och universum i mig. Jag har inte ögonen stängda längre, har aldrig haft så öppna ögon någonsin och Andreas ansikte är precis framför mitt. Han har svala stora händer och säger att jag är så duktig.Värken är över och intensiteten och allvaret i stunden får ett välbehövligt bryt när Andreas frågar om jag är 10 cm öppen ännu. Alla skrattar och säger jo, nu är det nästan över och jag älskar honom så mycket att hela bröstet simmar av kärlek och livet.Tredje krystvärken kommer och nu får jag äntligen följa med. Jag är inte en fysiskt stark person, kan inte göra armhävningar och har aldrig sprungit en mil. Men styrkan i hur jag trycker på nu är enorm, jag är direktuppkopplad på oändlig kraft, den går igenom mig i rakt nedstigande led.Efter första tröskeln av motstånd glider resten av henne ut. För det är en liten flicka, alldeles rosa och skär med ett litet storkbett i pannan. Jag vet det inte då men hon ska göra vår familj hel och komplett, balansera upp syskonskaran. Hon ska låta mig skriva en bok som gör att jag inte behöver gå tillbaka till jobbet samtidigt som jag ammar henne och medan den plåtas ska hon ligga i en sele på mitt bröst precis utanför bild. På förskolan ska de säga att de aldrig haft ett så glatt barn och hon kommer älska måla med vattenfärg och äta pannkakor med jordgubbar och rostade mackor skurna på snedden. Hon kommer vara finurlig och rolig, flytande i engelska och morgonen när hon fyller fyra år kommer hon ligga med en hand på min mage samtidigt som jag skriver om hennes födelse på en blogg.Selma Sadie Ester, född i solljus en junimorgon. Grattis på födelsedagen lilla vän.
