Senaste tiden har jag tänkt mycket på hur det måste ha varit för min mamma att vara ensam med mig och min lillebror. Min lillebror Manuel hade nästan inget immunförsvar som litet barn och var väldigt infektionskänslig samtidigt som mamma jonglerade att studera till lärare i grannstaden Linköping, jobba extra och även ha mig. Jag minns stora delar av min barndom som väldigt idyllisk, att mamma var så närvarande med oss barn men jag vet också att hon själv har dåligt samvete för att kanske framförallt jag fick ta ett ganska stort ansvar. Att det inte riktigt fanns utrymme att vara stökig eller bete sig orimligt och att det gjorde mig väldigt snäll, duktig och foglig vilket antagligen låg i min personlighet oavsett. Det dåliga samvetet jag själv har med barnen handlar snarare om närvaro än att jag kräver något av dem. Kanske att jag kräver lite för lite snarare. Mina tre barn har på pappret det mesta, deras familjesituation är så otroligt mycket mer vadderad än vad min var, men i att upprätthålla den livsstilen så finns det också en insats från oss vuxna som innebär att vi är upptagna mycket. Men det var ju min mamma också? På samma sätt som jag sitter i timme efter timme och skriver recept och bokprojekt så satt min mamma precis så och skrev på uppsatser och hemtentor. Hon kan inte ha varit mer mentalt närvarande i oss än vad jag är i Ruby, Otis och Selma när jag jobbar nära dem? Jag minns så väl när Manuel och jag hade scharlakansfeber samtidigt. Hur vi låg nerbäddade i min mammas säng, Manuel som vanligt alltid sjukare än vad jag var, samtidigt som min mamma satt vid datorn vid hennes skrivbord bredvid och skrev med ryggen mot oss. I mitt minne var det tryggt, hon var ju precis där. Knapprandet på tangenterna som nästan alltid lät hemma hos oss. Mammas omedelbara närvaro. Men för egen del, om jag suttit på föräldrastolen med ryggen mot mina två sjuka barn hade jag känt starkt dåligt samvete över att behöva jobba i den situationen. Varför är det så att vi dömmer oss själva hårdare än vad vi förväntar oss av andra? Ser vårt egna beteende i ett kallare ljus utan värmen av förståelse för ens egna situation? Hänger det ihop med faktumet att jag inte är ensamstående, att jag har en mycket bredare palett av möjliga sätt att göra saker och ting på än vad en ensamstående förälder faktiskt har? Det eviga dåliga samvetet. Till slut. Jag vet att det är tungt att vara ensamstående förälder men jag vill ändå berätta att min upplevelse av att vara barnet till den föräldern var så fin. Nära nära, ett litet lag, aldrig längre ifrån varandra en armslängd, både bildligt och metaforiskt. Kanske att det kan vara en tröst för den som brottas med hur en förhåller sig till det dåliga samvetet, men på sitt sätt.
