Jag fick en fråga häromdagen som löd såhär: ”...Har nyligen börjat läsa din blogg o är nyfiken på hur ditt liv är som tvåspråkig.. Hur det kom sig, hur du växte upp etc. Vore så intressant att höra om!...” I ärlighetens namn tänkte jag oftast inte på mig själv som tvåspråkig, antagligen eftersom mitt språk är ett språk de flesta andra kan också. Jag tänkte bara att jag var duktig på engelska, att det mest betydde att jag inte behövde vara med så ofta på lektionerna i grundskolan utan istället läste skönlitterära böcker på engelska på lektionstid och att jag sedan fick tenta av all engelska på gymnasiet i ett svep i början av första ring istället för att läsa kurserna. Det har alltid känts som mer ett försprång än nånting annat, antagligen just för att det är så ounikt nånstans just med engelskan. Jag är nog också ganska färgad av att ha växt upp med en social uppfostran om att jag inte ska tro att jag är någon, att ingen fick det. Det är väl kanske en del av att ha varit barn på 90-talet generellt men nånting som var så stark i min klass och på min skola. Väldigt dubbelt eftersom det också var en plats skulle bejaka det individuella, men i ärlighetens namn var det ju en väldigt snäv typ av individualitet som bejakades. Engelska var mitt första språk, det var bara mamma som pratade svenska runt mig när jag var ett litet barn och även om jag länge blandade ihop språken har var det någon slags språklig bas, ett intuitivt kunnande som bara funnits där alltid, även efter att mina föräldrar skiljde sig och jag och mamma flyttade hem till Sverige och det inte fanns där i vardagen på samma sätt längre. Den stora frågan om språket har egentligen kommit med barnen. Eftersom min pappa och styvmamma bara kan en handfull ord på svenska, och resten av släkten ingenting alls har det blivit mer och mer aktuellt att faktiskt ta ett beslut om att behandla engelskan som ett andra språk för deras relations skull som såklart redan är ansträngd av att de inte växer upp med dem nära. Och helt ärligt har jag velat ge dem samma känsla av försprång som jag hade, den tryggheten i ett skolämne som bara sitter helt av sig själv. Så vi har alltid haft engelska barnböcker, helst australiensiska som handlar om australiensiska saker, jag har velat att barnen ska veta vad Nippers är, vad blommor och djur heter och ha en självklarhet inför hela den livsstilen. Det är lätt att underskatta sådant när det är kulturer som är så närliggande, att man missar nyanserna tänker jag? Detsamma med filmer, spel och barnprogram, finns det på engelska har de sett det snarare än dubbade versioner. Lekar, ramsor (antalet gånger jag ramsat Little Miss Muffet och precis varenda andra Mother Goose-ramsa sedan barnen var bebisar går inte ens att räkna). Vi har lekt, småpratat och skojat på engelska och helt plötsligt har det bara suttit. Ruby är fullständigt flytande i både tal och skrift vilket också har hjälpt otroligt mycket med Selma eftersom de två nästan bara leker på engelska. Och Selma, ja hon förstår engelska och svenska lika bra även om hon inte sorterar i språken riktigt ännu utan blandar hejvilt och även pratar blandad engelska med andra barn som inte förstår på förskolan. Det är dock inget hinder, att barn inte förstår vad den andra säger verkar vara exakt noll konstigt eller ovanligt till naturen. Otis är mer av en observant liten själ, han provar ofta inte sånt han inte kan ännu utan väntar tills han förstått i tysthet och så när han väl försöker så sitter det redan. Så han har gått från att aldrig vilja prata engelska till att plötsligt säga hela meningar (så var han med talet generellt) och kan nu ur ingenting svara på en fråga helt på engelska eller bara utbrista någonting. Så utan någon större ansträngning har det bara flödat in i det här. Det sitter, är roligt och har organiskt vuxit fram på ett enkelt, oansträngt sätt. Gränsen för mig med språket går dock vid nära kärlek och ömhet. Hade något av barnen varit ledset hade jag aldrig fått för mig att trösta på engelska, inte heller hade jag ställt en fråga som var allvarlig på riktigt på engelska. Jag tror det hänger ihop med att det inte är mitt hjärtas språk på det sättet, det finns en liten liten distans i det och den ska inte finnas där i sådana sammanhang. En air av något som är performativt i talandet av det andra språket som inte tjänar till något gott där? Hur tänker ni andra som också har andra språk eller kulturer med er, hur vårdar ni det? Är det viktigt eller något som bara får ske om det gör det? Och finns det andra erfarenheter kring det här med språk?
