Jag brukar aldrig skriva ut trigger warnings men vill ändå vara respektfull och göra det i det här fallet. Det här inlägget kommer handla om att få återfall av ätstörningar. . . . . Hej Sofia, Det känns konstigt att skriva ett mail till en person jag inte känner men samtidigt är det lättare än att prata med någon i min närhet just nu. Du och jag har många liknande erfarenheter så kanske är exakt rätt person att skriva till. Jag undrar om du skulle kunna skriva ett inlägg på bloggen om att få återfall i ätstörningar under en föräldraledighet? Jag hade precis som du anorexia i tonåren men har varit friskförklarad i mer än 15 år. Är normalviktig och har ett fungerande liv. Jag är just nu föräldraledig med min ettåriga son och mitt liv är utifrån ordnat på alla sätt och vis. Men när jag är ensam och min son leker själv eller sover har jag börjat tappa kontrollen över mitt ätande. Ibland äter jag ingenting alls och ibland äter jag normalt sen kan jag plötsligt bara inte sluta. Det börjar med att jag smakar på de överblivna makaronerna på hans tallrik sen äter jag upp allt som finns kvar i kastrullen sen blir det macka efter macka efter macka och sen kräks jag. Det händer inte varje vecka, men vissa veckor händer det flera gånger. En del dagar flera gånger även om det inte är så ofta. Är jag med kompisar som också är föräldralediga händer det här aldrig och då äter jag helt friskt och normalt. Utifrån är det här ingenting som syns på något sätt, jag har inte ens berättat för min sambo utan det är min hemlighet. Ibland kräks jag efter middagen med honom också, när han tror jag går och tar en dusch. Vad gör man när det är såhär? Jag är inte alls så sjuk som jag var när jag var yngre och vill inte in i hela karusellen kring sjukvården igen. Samtidigt antar jag att det inte är hållbart att leva såhär och jag skäms fruktansvärt mycket av tanken på att det blivit såhär igen? //Sara. I flera dagar har jag försökt skriva det här inlägget. Sara och jag har haft en egen dialog på mail men om det skulle omvandlas till en diskussion här på bloggen eller inte har jag brottats med fram och tillbaka. Är jag rätt person att skriva om detta eller är det ett ämne som ska lämnas till doktorer, intresseorganisationer och forskare som inte råkar säga något fel, som inte utgår från vad som är grundat i personlig erfarenhet utan från utbildning, kunskap och forskning? Men, och det här är anledningen till att jag ens pratat om något av det här från första början, så är det också min övertygelse att när vi förhåller oss till ätstörningar som något som ska leva dolt i dunkel skam, som något man inte pratar om, och något som andra runtomkring ska behandla som en skör tickande bomb i rädsla för att förvärra eller trampa fel, stigmatiserar vi ätstörningar ännu mer och gör det både svårare att både berätta om och att acceptera att man är sjuk i. Jag brukar likna det till hur vi på kort tid ändrat vårt sätt att prata psykiskt mående så som ångest och depressioner, hur inte bara skammen som kanske våra föräldrars generationer känt inför det inte ser likadan ut idag och hur många fler som måste ha både sökt och fått hjälp tidigare antagligen ökat i och med det. Hur läkande det samtalet varit för så många fler. Och kanske är det så att professionen inte riktigt når ut nog om vi förlitar oss på att det bara är de själva som ska bedriva den här samhälleliga diskussionen. Och kanske att det därför ändå är passande att en helt vanlig bloggare skriver om det också. För ätstörningar är en mycket ensam del av vad livet är för många, många fler än vad vi tydligt ser som sjuka människor runtomkring oss. Det är en sanning att en av de viktigaste saker vi måste inse när vi pratar och ätstörningar är att många individer med ätstörningar ser friska ut även om de kan vara mycket svårt sjuka. Precis som Sara så är det också min egna erfarenhet att friskheten är som allra svårast att hålla fast vid i ensamhet. När ingen annan finns där, när man inte är i ett sammanhang av andra människor. Att äta helst själv är ett dagligt eldprov för många. Tiden som föräldraledig är också en underlig tid av plötslig ensamhet. Man är med sitt barn men man är också väldigt ensam i sitt huvud. Tröttheten, den lätta känslan av att vara understimulerad och samtidigt pressad är en tid som de flesta av oss brottas med till någon grad. Om man då har en underliggande ätstörning, kanske läkt, men samtidigt är man ju alltid ärrad till någon grad och så finns ärret där att pilla på. Gör man då det? Kanske att det då spricker och börjar sippra litegrann igen? Jag förstår verkligen att det tar emot något enormt att ge sig in i hela det maskineri som är vården kring ätstörningar i en situation som den Sara befinner sig i. Det kan både kännas som att dra på stora växlar för något man (falskt) upplever sig ha under någorlunda kontroll över eftersom det inte är lika illa som det varit tidigare, och så känns det som ett misslyckande att vara där igen. Att ha regredierat till beteenden från ungdomen nu när man ska vara vuxen och ha koll på bitarna. Till och med vara någons mamma. Men ur små saker växer stora. Att ha gått igenom en behandling tidigare betyder också att man är medveten om att det inte är en enkel sak att göra. Man måste kämpa och vara modig när man behandlas och även om man kan få mycket hjälp kräver det också i slutändan att arbetet kommer från en själv. Men såhär är det. Ett liv fast i ätstörningar, av olika grader, är inte ett lyckligt sätt att leva sitt enda lilla liv på. Vi är alla värda att slippa ha det så och även om det börjar i vad som för en själv (igen, falskt) känns som en inte så värst farlig hetsätning av sonens makaroner när man är ensam så kan det både eskalera men det kan också bli ett beteende som utan att förvärras ytterligare, är så man hanterar att äta makaroner i ensamhet resten av livet. Man vet helt enkelt inte och ingen kan förlita sig på att det här är något som läker ut av sig själv som en förkylning. En av många sorgliga fakta kring ätstörningar är hur länge människor går med sjukdomen innan de söker hjälp, framförallt för bulimi och hetsätning som inte är lika tydliga för omvärlden. Så många år av ångest och så mycket av ens tankekraft som upptas av sjukdomen. Liv stulet av ens egna psyke. Om man har möjlighet tycker jag det första man ska göra när man är i samma situation som Sara är att berätta om vad man går igenom för en närstående person i ens liv. Det hjälper enormt att ha någon som står kvar och tycker att detta absolut inte är något man kan fortsätta leva med när man själv intalat sig att det inte är så farligt och att man nog löser det själv. Nästa steg är att söka den hjälpen, exempelvis genom att ringa eller chatta med en organisation som Frisk & Fri för att se vilka hjälp som ligger en närmast att få. Kontakta vårdcentralen eller till och med läsa på 1177. Att återfalla i sjukdom är inte ett nederlag, det är bara så som livet kan bli ibland, men det är inte så det behöver fortsätta. Sen Sara och jag började maila med varandra fram och tillbaka har hon bestämt sig för att ta itu med det här ordentligt, proffesionellt. Om du känner igen dig själv eller misstänker att det här är något någon i din närhet går igenom, hoppas jag innerligt att du gör detsamma. x
