Igår fick jag ett mail från en kvinna som lyssnar på podden, som läser min blogg och följer mig på Instagram. Det var ett vackert skrivet mail som också var sorgligt, inte argt men kanske utmattat. Det handlade om hur jag, bland andra, skapar världarna av inspiration där allt ser enkelt ut som det är jättehärligt att fly in i men att det också kan lämna en som mottagare med en sån stark känsla av att ens egna vardag och verklighet inte alls lever upp till vad som är eftersträvansvärt. Det gjorde det för henne. Hon skrev hur hon vet vad som sägs om att good enough räcker men att det som visas ändå är så mycket mer genomarbetat och ambitiöst än vad nån annan hinner fixa fram. Och när man ger sig an att själv ordna den bilden som projiceras så hinner man inte njuta av det för att det är för stressigt. Och så faller det ändå på detaljerna och känns misslyckat. Jag ska börja med att säga att jag skriver det här från soffan. Soffan som jag somnade och sov hela natten i. Andreas väckte inte mig eftersom han däckade mitt i ett begynnande migränanfall. På köksbordet står gårdagens indiska take away framme bland massa annat skräp, vi somnade innan vi ens hann att plocka undan efter oss så istället för att det doftar av nybryggt kaffe såhär samtidigt som huset vaknar så doftar det lätt av palak paneer. I hallen står tre stora lådor som jag tänkt ta till återvinningen de senaste fyra dagarna men inte hunnit eftersom mitt liv är så stressigt att jag inte hinner sånt alternativt inte orkar. Jag har ungefär 20 mail som är panikviktiga att återkomma om idag, 992 olästa och hela tiden kommer det nytt. Mina egna osäkerheter behöver jag nog inte påminna om, jag skriver om dem här med jämna mellanrum, dels möts det med sympati från er som läser men det kommer också kommentarer från ansiktslösa människor jag inte känner som insinuerar att jag har för lite integritet och är för blottande, eller bara lämnar ett svalt litet: Marie Antoinette och sen ingen uppföljning. Eller varför inte de som i ett annat kommentarsfält spekulerade i om jag var alkoholist eftersom jag omöjligtvis skulle ha kunnat ramlat som jag gjorde när jag bröt näsan annars, som sa att jag påminde om Rebecka Åhlund och hennes bok. Varje gång jag loggar in på bloggen vet jag inte vilken slags kommentar jag ska mötas av och även om merparten är snälla är det de elaka jag förbereder mig på för det är lättare så. Det viktiga här är väl egentligen inte för mig att berätta om alla detaljer av allt annat än det bildsköna i mitt liv, ni får lita på mig när jag säger att det finns och blir över. När det gäller det här med att oftast hinna och kunna laga mat och baka som är mer ambitiös och vacker än vad de flesta gör är det precis som hon som skrev mailet konstaterade, det är mitt jobb men det är också såhär: Det finns ett visst mått av talang i det. Den talangen gör att det dels inte är svårt för mig att göra något av det ni ser, det inte tar så mycket tid av mig och att det bara kommer av sig själv utan ansträngning. Det är såklart orättvist på ett sätt med så är det bara. Jag tror det är så viktigt att vi har det lagret i medvetande när vi tittar på andras verkligheter och bedömer vår egna därefter. Utgångspunkterna är olika för oss alla, vissa är födda med pengar som ger dem en typ av förutsättningar, andra är födda med språköra som gör att glosorna i franska sitter utan problem, en tredje kan laga god mat utan att det är en ansträngning. För mig som person som delar med mig av en viss världsbild är det också viktigt att jag har en utifrån-syn på vilken typ av verklighet jag projicerar ibland. Att jag kommer ihåg att checka mig och kommer ihåg att adressera den också. Men, ingen av oss har allt, vad det nu ens är, det har vi inte. Och det är heller inte eftersträvansvärt. Vad som är eftersträvansvärt däremot är att vara snäll mot sig själv. Ta tag i kragen, städa undan den där palak paneeren och sätta på kaffet. Påminna sig själv om att man duger oavsett och påminna sig om hur fult och vackert allting är samtidigt. För alla.
