Innan jag fick barn hade jag många olika tankar om hur jag skulle vara som förälder. Vi var, jämfört med resten av vår umgängeskrets, tidiga med att få barn och hade ingen att bolla med som varit i situationen själv så det var naturligt att läsa och förstå olika teorier och sanningar. Jag var 27 när jag var gravid, nyss fyllda 28 när Ruby väl föddes. Kanske att det var idealismen i att vara ganska oerfaren i livet som gjorde att de där tankarna fanns. Kanske var det att jag själv är uppvuxen i en ganska ideologiskt driven kontext. Kanske att det också var en viss nivå av osäkerhet. Innan Ruby var jag alltid i nyanser av att vara i skavande obalans med mig själv. Ovän med min kropp, i tvivel på min egna förmåga, ofta utan tillit till min egna kapacitet. Så för att svara på frågan hur jag skulle kunna vara en bra förälder vände jag mig mot idealistiska tankar om hur och varför. Men trots en ganska hemsk graviditet var det som att exakt vid förlossningen föll alla kuggarna på plats, att de gled ur sina knasiga placeringar och landade där de är tänkt att vara hela tiden. Det låter så fånigt och jag menar inte att föräldraskap gör människor hela, men för mig var det stärkande på ett sätt som inget annat varit tidigare. Min kropp visade från första värk att den visste precis vad den ville och behövde. Och med hjälp av barnmorskorna i bakgrunden var det som att jag bara tilläts upptäcka kraften i att jag visste precis hur det skulle gå till. Förlossningen med Ruby var min första erfarenhet av att känns stort självförtroende och det spillde rakt in i första tiden med henne. Föräldraskapet kom intuitivt trots att det inte var helt lätt rent fysiskt efter förlossningen. Jag var väldigt blåslagen efter en mycket snabb förlossning som slutade med en skada som syddes fel av specialistläkaren som tillkallades. Ett fel som inte upptäcktes förrän efterkontrollen flera veckor senare och då äntligen kunde åtgärdas. Men även fast det var en rätt haltande version av mig själv som promenerade fram på söders gator den där vintern 2011 kände jag mig som en superhjälte. Visst, vi oroande oss för hur hon andades, om hon var för kall eller för varm. Jag började gråta efter att några Andreas vänner väl gick hem när de kommit på besök när hon var ett par dagar gammal för att jag kände att de stannat och hållit i min bebis för länge, att hon hade varit borta från min famn för många timmar. Sprang ut ur Ica på Folkungagatan när det kändes som det bara var fullt av oberäkneliga narkomaner som skulle ramla på min bebis och skada henne. Och alla jävla kamphundar som plötsligt fanns precis överallt. Men allt det där var ju bara hormoner och tryggheten fanns ändå där, noll riktigt rädsla egentligen. Kanske att det också var då jag först kunde koppla in mig i andemeningen av all den där idealismen och ideologin också. För, för min del har det snarare handlat om en känsla av mening och tilltro än regler och tekniker. Det är en känsla i själen och i grund och botten intuition snarare än teori. Nu såhär i efterhand vet jag att den föräldrastilen Ruby visade mig var den som var naturlig för mig var det som kallas nära föräldraskap, nån slags intuitiv version av attachment parenting. Anknytning genom närhet, fri amning utan schema, att bära henne nära, att samsova, utgå från hennes signaler och strunta i babyträningen BVC förespråkade och att försöka hitta något slags lugn och balans snarare än massor aktiviteter. Men jag är glad att det inte var något jag studerade där och då utan nu såhär i efterhand kan få upptäcka att det finns ord och begrepp för. För det fanns ett värde i att agera helt oscriptat som jag har med mig än idag, såhär nästan 10 år senare.
