Vad spännande det har varit att läsa diskussionerna i gårdagens inlägg om sömn och framförallt i söndagens tankar om snittblommor och klimat. Tacksam är ett nött uttryck på internet men det kapslar ändå in så som jag känner inför de här diskussionerna som sker här. Tänk att bloggen bara funnits sen 14:e maj och är såhär livlig? Jag är fortsatt väldigt fascinerad av moral och frihet, kanske ännu mer eftersom jag märker att vi cirklar tillbaka till det i våra samtal här, och lite i relation till det tänker jag också mycket på ego. Just ego har jag varit inne lite på tidigare nån gång och det kommer jag skriva mer om, det är så fascinerande hur det både kan vara en drivkraft och något som och sätter enorma krokben för oss själva och hur svårt det är att frigöra sig från, att existera ovanför. Ibland kan jag uppleva livet just nu som ganska ofritt, min upplevelse är att vi lever i en tid som dras mot att etik och moral börjar bli viktigare än det egna, fria valet. Att vi inte riktigt litar på varandras kapacitet till informerade egna beslut? Att det gör att vi håller ganska mycket check på varandra? På många sätt är det inte speciellt konstigt alls, det är inte som vi har ett facit av att ha hanterat våra friheter på ett vidare bra sätt hittills. Samtidigt är det en stor börda att bära individ till individ, tycker ni inte? Men vet jag också att de normer som jag tycker råder runtomkring mig själv i själva verket gäller en ganska liten enklav av vårt samhälle, trots att det för mig ser ut som hela världen när jag tittar runtomkring? Så viktigt att minnas att min upplevelse av mig själv och omvärlden, tack vare den algoritm-styrda verklighet vi lever i, i själva verket är en silo-aktig omvärldsbild som varken är vidare bred eller nyanserad. Idag kommer ett nytt avsnitt av podden ut, det är en frågepodd och det blev ett av våra mest ärliga samtal på länge. Ibland blir det så, vi vågar vara öppna och berätta om våra tankar även om de inte är helt färdigtänkta. Den här gången blev det så i form av ett samtal om moderskap och skillnaden mellan den idealiserade bilden som råder och hur vi faktiskt mår och behandlas ute i världen, hur det kan kännas om det finns en för stor diskrepans mellan projicerad bild och verklighet. Vi pratade också om aktivism, att svänga från en hjärtefråga till en annan, att aktivism ibland känns som det förändrats från att vara något som krävde egen insats till att istället primärt fokusera på att kräva insats från andra. Så sist svarade vi, eller jag, också på en fråga om ätstörningar, om när jag var sjuk och om jag känner mig helt frisk idag. Och min största rädsla i livet, att jag skulle föra det där vidare till något av mina barn. Breda och känsliga ämnen men jag tror vi klarar av att prata om sånt här tillsammans, allihopa, inte bara Elsa och jag i det där lilla poddrummet utan också här och på alla ställen vi hänger ihop. Tacksamhet var ordet. Vi hörs sen, x
