72 dagar. Så lång tid tar det innan jag har ditt namn på min hud. Jag, som är en ganska lågmäld person. Inga andra tatueringar, inte en person som kastar sig hejdlöst. Ordnad. Men när jag träffar Andreas på ett jobbmöte på trappan till Operan förstår jag för första gången begreppet blixtkär. För det känns mycket riktigt som en blixt, en fysisk smäll. Jag är kunden och han är konsulten. Jag är också i ett förhållande sedan 8 år tillbaka. Är djupt olycklig men tanken att lämna har aldrig känts som den är för mig, vill inte vara elak. Andreas blir katalysatorn. Drar upp en rullgardin för mina ögon och för första gången på många år ser jag världen och färgerna. I min lilla lägenhet på Österlånggatan har vi vår första dejt. En studiolägenhet i Gamla Stan, med vitrappade väggar, kurbitsmålningar i hela taket och ett grovt plankgolv så snett att det känns som man är lite full om man går snabbt över rummet. Jag gör tacos för jag vet att du är en kille från Huddinge som gillar Skogaholmslimpa och aromatkrydda. Skippar koriander. Idag äter du allt älskling, i flera år säger du nästan varje dag att det jag serverar just den dagen är det godaste du någonsin ätit. Jag är glad och stolt att jag har gett dig det baby, att din värld är öppnare och godare idag. Så, 72 dagar efter den där första dejten i den vita lägenheten i Gamla Stan sätter en tuff kille tatueringsnålen i min handled och tatuerar in ditt namn över min pulsåder. Jag springer till ditt jobb och att visar den andfått redan i dörren. Minns än idag känslan av nakenhet och dina uppspärrade ögon. Det är inte den snyggaste tatuering jag sett, och jag har inte heller gjort fler, det är egentligen inte för mig, men jag älskar den innerligt. 72 dagars svindlande förälskelse, ditt namn är ett minne av det.
