Det är mitt i natten när jag skriver det här till er men jag kommer tidsinställa det så ni kan läsa det imorgon bitti. Jag ligger på en madrass i min mammas sovrum i Norrköping. Skavfötters med mig ligger Ruby och till vänster sover Andreas, Selma och Otis i sängen. Alla andas tungt och är stilla men jag ligger här med svullet ansikte och tårar som runnit så hetsigt ner för kinderna att kudden är blöt hela vägen ut till kanten och mitt blöta hår klistrar sig mot halsen i kladdiga stripor. Ikväll delade Asabea en story med bilder på bebisar som fötts och i pärlbandet av vackra bilder fanns också några bilder på föräldrar med bebisar som inte överlevt sina födslar. En bild var så stilla drabbande att jag klickade mig in hos den mamman, Felicia, och läste hela hennes fragmentariska år som gått sedan hon förlorade sin flicka förra september, läste några av posterna när hon fortfarande var gravid, men det gick inte, och sedan, tillslut hittade hennes och hennes mans Karegas oerhörda avsnitt i dokumentärserien Black Love. Black Love är en dokumentärserie i intervjuformat som handlar om kärlek i alla former i det amerikanska svarta communityt och det var så fint att förlust fick vara en del av den kärleksberättelse också, att det inte bara försvann för att det är allas mardröm. Kärleken och förlusten, men också ömheten som de vårdar varandra med, sättet han håller henne på, hur de förklarar deras kärlek och erkännande av deras dotters existens är bland det vackraste jag sett. Om du kan, se det HÄR. Jag vet inte om jag någonsin sett så kristallklar kärlek? Jag har under åren haft några personer i min omgivning som förlorat barn på liknande sätt. Jag tänker så mycket på dem nu men också på hur jag hade kunnat vara en bättre bekant där, en kollega där och då, om jag hade kunnat ära de barnen och deras föräldrarna mer? En sak som de pratar om i avsnittet och som jag hört sägas flera gånger tidigare är hur akten av sorg är stark kärlek som inte har någonstans att ta vägen. Att sorg är kärlek som bara får snurra runt utan att få hällas in i någon och därför gör så ont. Jag förstår att man kan se det på det sättet, det gör underligt nog sorgen vackrare och mer förståelig att den behöver få ta plats.
