Jag står mitt i ett restaurangkök efter en morgon som inte kan beskrivas som något annat än drömmig. Smarta spännande kvinnor, alltid bara kvinnor, som är så generösa med sin energi, som är helt prestigelösa. Ett rum fullt av människor i en bubbla av trygghet och glädje. Det har varit sorligt och nyfiket och gott och snällt. Men nu har alla gått och det är bara vi kvar och så står vi där och pratar om det. Det där som ligger i bakhuvudet. Bland oss är vi två som har drabbats och har opererats i. Vi diskar och torkar bänkar och torkar också tårar som smiter undan när berättelserna delas. Vi pratar om hon som inte finns här i rummet med oss nu men som finns i mina tankar precis varje dag. Om att inte vilja berätta för andra när det fortfarande är nytt för en själv och hur det värsta kan vara den sorg man ger de man älskar mest att bära. Det är absolut inte samma sak men jag tänker på när jag var sjuk, när jag inte åt. Hur den största ångesten inte är att jag själv fick gå igenom det där utan min mammas och lillebrors oro, den sorg de fick bära. Flisor jag skavt av dem som ändrat dem för alltid. Allas våra ångestsköljningar över specifika ögonblick, i sjukdom som sjukdom. Jag har så mycket som är fint och glatt i mitt liv just nu och jag vill skriva om det här och berätta om inspiration och nyanser av färger och mat och julpynt och den där blomsterkrukan jag drömt om i årtal som nu är min och jag kommer göra allt det också men just nu är livet är som ett membran som ibland håller och låter en vandra bland allt det där ljusa och glada som finns på ovansidan för att ibland bli så tunt att fötterna sjunker ner i det kalla, mörka och stormiga som ligger under och det kommer märkas här i texterna också. Så hej, hoppas ni ska sova gott denna söndagsnatt. Jag är ledsen att jag inte hunnit kika in tidigare, jag har jobbat och varit på bio med Otis och gjort läxor och nattat och funderat, funderat, funderat. Innan jag somnar ska jag tänka igen på Frukostfolket imorse och vad många snälla människor det finns och vad lyckligt lottad jag är som får vara med i sådana sammanhang och så ska jag tänka på min vän och så ska jag tänka på livet och på att det ljusa varma ändå ligger ovanför det mörka kalla.
