Om 9 dagar blir vår älskade lilla Selma ett år. Ett nöjdare barn får man leta efter, så glad och tillfreds och med ett solsken som verkar bo på hela hennes insida, reda att läcka ut i leende och babbel närsomhelst. Och vi kämpar på med amningen. Eller vi, det är jag som kämpar. Selma tycker det är ljuvligt, vill alltid snutta, ha en slurk, alltid sugen. Allra helst när hon sover, både tuppis och natt, då ammar hon gärna hela tiden. Tunga, djupa klunkar och ett helt nöjt avslappnat ansikte. Det rinner nedför hennes haka när hon släpper och så följer ett brett tandlöst leende och gurgel eftersom hon vaknar samma sekund. Mamamamamama säger hon. Jag själv har ont överallt. Ryggskott som släppt men alltid ligger och lurar i ländryggen, redo att smälla till. En axel som känns som det blivit något fel i skelettet, en knöl på nyckelbenet av att ligga underligt varje natt. Fingrar som domnar dagligen. En kropp som är öm på så många ställen och med en hud fylld av underliga små blåmärken från hennes nypande fingrar som hon omedvetet verkar gripa fast med. Så jag brottas med avslut. Drömmer om att sova natten igenom utan en bebis som vill sitta samman från 01-05. Att inte varje dag behöva klä mig redo för att amma närsomhelst, mest hela tiden. Åka själv och hälsa på Ellen i Köpenhamn. Men Selma är nog vår sista bebis. Och hon tycker ju det är så mysigt. Ruby och Otis ammade länge, 17 månader och 21 månader var de innan jag inte längre klarade av att få sova på nätterna. Alla har älskat att amma, mjölk finns det oändligt av. Det känns orättvist att jag skulle orka kortare med henne, men samtidigt är det som min kropp nu bär tyngden av alla amningsperioder kombinerat. Hur har ni gjort? Har ni fortsatt efter året även om ni känt att det varit jobbigt? Jag vill inte låta självisk, och dessvärre tror jag inte hon kommer sluta självmant, det har de andra två inte gjort utan de hade kunnat fortsätta hur länge som helst, det är alltid jag som knäckts till slut.
