Det kom en intressant fråga från Emelie i kommentarsfältet igår: Hej! Jag är så himla glad att du har börjat blogga. Ditt sätt att uttrycka dig och din blick på inspiration och estetik känns så uppfriskande och fint. Tack för det! Jag har en fråga, eller ett önskeinlägg. Jag har precis fått mitt första barn och har en lång och härlig föräldraledighet framför mig. Jag har sett så mycket fram emot att bara få mysa med min bebis hela dagarna, gå på promenader, fixa hemma och göra ärenden med honom vid min sida. Men! Jag tycker att det är så så svårt att komma ut genom dörren. Eller ens komma upp ur soffan, eller ha armarna fria för att klä på mig riktiga kläder, eller få äta frukost. Jag tittar på andra mammor och undrar bara HUR GÖR DOM? Hur gör du? Tack igen för en fin blogg! Kram! Hej Emelie, så intressant och relevant fråga, jag tror vi är så många som tittar oss runt och undrar hur alla andra får ihop livet egentligen. När jag fick mitt första barn, Ruby, för sju år sedan minns jag min första tid som om jag satt helt och hållet fast i soffan, ofta med en diffus känsla av att jag borde ha gjort så himla mycket mer och på något sätt inte riktigt levererade på samma nivå som alla andra. Jag gjorde en termos på morgonen så jag skulle kunna dricka te under dagen utan att behöva gå och koka det själv, sen satt jag där och ammade, oftast med sovandes liten Ruby i famnen i timmar. Först när Andreas kom hem, vågade jag lägga ner henne för att gå och kissa. Vi bodde på tredje våningen och i den lilla Stockholms-hissen fick vår vagn inte plats och även om Nytorget var runt hörnet kändes det nästintill omöjligt att jag skulle ta mig dit. Några dagar i veckan tog jag mig ändå ut till min svägerska Anna som också hon hade fått sitt första barn så satt vi istället där i deras soffa, i timtals och ammade båda två. Jag minns så himla väl känslan av att vara rädd att Ruby skulle börja gråta på tunnelbanan hem och ibland ringde Andreas och bad honom komma och hämta oss ute på Lidingö istället för att vi skulle ses direkt hemma på Söder. En gång när hon var några månader äldre och hade fått ett totalt sammanbrott i vagnen och jag visade henne Babblarna på telefonen kom en rar äldre dam fram till mig och berättade med lugn röst att min bebis minsann skulle få en hjärntumör om jag fortsatte visa henne mobilen. Jag längtade efter att börja jobba igen när jag gick tillbaka till jobbet efter 11 månader. Det var en underlig blandning av dåligt samvete och otillfredsställelse som fanns som en tunn hinna över månaderna som hade passerat. Självklart fanns där också en oerhörd kärlek men jag hade också en känsla av att jag inte riktigt hade fått ihop det. Jag tror en väldigt stor del av att vara förstagångsförälder är att lära sig navigera balansen mellan förväntningar på sig själv, bilden av vad andra egentligen gör och att tillåta sig tiden att lära känna sin bebis och hitta en trygghet i att hantera de känsloutbrott som barn faktiskt har. Om jag tänker tillbaka på den tiden och jämför med hur det är nu när jag är föräldraledig med Selma som är mitt tredje barn är det som natt och dag. Och den stora skillnaden ligger såklart inte i min lilla bebis utan det är framförallt jag som är annorlunda. Jag är oerhört mycket lugnare och tryggare vilket gör Selma lugnare och tryggare, en trygghet som vana och tid har skapat. Mina förväntningar på min tid är väldigt annorlunda, jag har lärt mig släppa funderingar på vad andra gör, mest eftersom jag numera vet att de flesta inte hinner nått heller och mer än något annat så har jag lärt mig njuta av att ha hela dagar i pyjamas och att sänka mina förväntningar. Det är en sån klyscha men det är också en så kort tid hon kommer behöva mig på det här sättet. Det jag har lärt mig också är vikten av att kunna tillfredsställa mina egna behov, att de inte står i direkt kontrast till min bebis behov. För att få på sig kläder, kunna äta ordentliga mål och komma ut i luften är saker jag behöver för mitt välmående och därför mår min bebis bra av det med. Jag har någon slags målbild av en sak om dagen, ibland inte ens det. Fler saker inbokade än så brukar bara leda till att allt går söder för oss båda. Den saken kan var att träffa en vän för att äta lunch, men det kan också vara något mycket mindre om jag ska vara ärlig. Den faktiska grej som hjälper mig allra mest är bärsele och sjal som Selma sover i och som jag kan amma i samtidigt som jag kan gå runt med fria armar. Med ett stretchigt linne och en lösare blus över ligger hon skyddad och jag kan gå runt fritt. Det här vet alla som lyssnat på Billgren Wood det senaste året eftersom ni då har hört Selma snarkandes i bakgrunden då jag tajmar henne så hon äter och sover under tiden vi spelar in. Till sist vill jag dela ett råd jag läste för flera år sedan, då i relation till barn och viken typ av mat de äter men tankesättet gå att applicera på din fråga också tycker jag. Det handlar inte om en dag, det handlar om en vecka. Det jag vill säga är väl att lyfta blicken lite, det önskar jag att jag hade gjort när jag satt där med Ruby i famnen och hade känslan av att jag var fast där för evigt. This too shall pass. Ta det lugnt, njut när du kan och när ni har de där dagarna när ni inte kommer ur soffan så tänk på att en annan dag kommer och att vi alla flesta knappt får nått gjort heller. Kram <3 [caption id="attachment_19678" align="alignnone" width="750"] Fotograf: Frida Edlund[/caption]
