Jag fick en både rar och viktig fråga nyligen som löd såhär: Hur vet man vad man ska ha för krav i ens första seriösa relation, generellt? När jag var ung hade jag en lång relation som i backspegeln inte var helt hälsosam. Jag mådde inte så bra i mig själv till att börja med, men även om det såklart var bidragande var det också mycket annat i relationen i sig som inte var rätt. Återkommande beteenden som jag känner igen inte bara i mina personliga erfarenheter av tidiga relationer utan även i de av många av mina vänner under samma period i livet. I grund och botten tror jag det handlade om en så pass stor vilja att ha vad drömmen om ett kärleksfullt förhållande är, att det också skapade en dimension av att inte se saker eller handlingar för vad de egentligen var. Kan ni känna igen känslan av att vara så kär i akten av att vara kär att det får bli det största? Att det tar över? För mig har min unga kärlek, alltså den första kärleken i ett nytt förhållande, ofta inte varit tillräckligt balanserad av respekt för mitt egna jag. Det har varit genomgående i flera av mina relationer. Istället har det varit en ganska utplånande slags kärlek. Det finns små humoristiska exempel på det, så som att jag drack starkt svart kaffe när Andreas och jag träffades fast jag egentligen tycker om när det är mjölkigt och lent. Så gärna ville jag att han skulle tycka om mig att jag ändrade mig till en version som är närmare honom än mig. Helt i onödan för vem bryr sig om kaffe egentligen? Definitivt inte Andreas. Det finns också mycket större, allvarligare exempel i andra förhållande än det jag har idag. Exempel som snarare handlar om att utplåna sina egna gränser sexuellt för att vara den version av en själv som någon annan hellre vill ha. Ett skal som kan fyllas av någon annans vilja. Att utplåna sina gränser i hur ens umgänge ser ut. Utplåna ens gränser i hur anpassat ens beteende behöver vara för att vara nog till lags. Vem man träffar och när. Så många av mina vänner har liknande berättelser och även om jag verkligen är en obotlig romantiker at heart, såhär på aftonen till Alla Hjärtans dag, vill jag ändå skicka med det här rådet i vad som är ett viktigt krav i ens första seriösa relation: Hur svindlande kärleken än känns, hur upp över öronen förälskad du än är i både en annan person och kanske också i kärleken i sig (det är ok att vara det) så minns också respekten och kärleken för dig själv. Gränser och stopp. Stor kärlek håller för det, den smular inte samman för att du har integritet eller gränser. Är kärleken den rätta behöver man inte utplåna sig själv för att vara till lags, man behöver inte ens börja dricka svart kaffe.
