Älskling, hur kunde jag gå såhär länge utan dig? Du var ju min första kärlek. När mina vänner suktade över Klimax och Taggen, över Raspen och och Jonas Persson så hade du mig, det har alltid varit du. Min true love och main squeeze. Du var förbjuden mark när vi först träffades men likväl låg jag där i tysthet på kvällen på köksgolvet utanför mitt flickrum och kikade in i vardagsrummet där du blinkade fram på TV-apparaten. Nej, nej du behöver inte säga det, jag vet också att min kärlek har varit spridd men vem kan klandra mig? Min polyamorösa kärlek räcker till såväl Bentons självdestruktivitet grundad i hans rädsla (kanske omöjlighet?) att visa sig svag och annat än perfekt som svart man. I att han måste springa snabbare än alla andra för att han startar längre bak. Till Jeanie Boulet som får HIV till följd av Als otrohet och inte får behandla patienter när det upptäcks, till Marks misslyckade äktenskap, vidare genom PTSDn efter misshandeln, kärleken till Elizabeth och så till slut hjärntumören.. nej jag orkar inte prata mer om den. Älskade älskade Susan Lewis, varför finns du så kort? Mitt hjärta rymmer daddy issues-Ross och hans välmenande men Don Quijote-aktiga förhållande till läkaryrket, hans trassliga men genuina kärlekshistoria med Carol. Helgonet Carol som föder deras tvillingar i ensamhet. Min kärlek räcker till Carters eviga kamp mot sitt egna missbruk och genom ditt mest hjärtvärmande inslag - hans relation med sin farmor. Och nu när vi pratar om Carter så måste vi också minnas Lucy - åh Lucy som blöder ut på operationsbordet efter embolismen i operationssnittet i bröstet. Hennes ögon när hon ensam inser att det är vad smärtan består av, att hon vet innan alla andra att hon ska dö. Kerry som är så svår att älska när hon brottas med sin internaliserade homofobi när hon blir kär i Doktor Legaspi. Kovacs mörker efter familjens död i det kroatiska självständighetskriget, den trevande romansen med Abby, Halleh, Jing-Mei, Chuny, Lydia och Malik. Ja till och med den lilla vesslan Romano finns det plats för i mitt hjärta. Din briljans ligger i ditt tempo, din oräddhet för att konfrontera sorg och skam, att adressera rasism, HIV epidemin, jämnlikhet och gängkultur. Att du inte ger allting ett lyckligt slut utan att man känner en ömhet för mänskligheten genom dig och hur sneda och vinda vi är. Att du ibland är för jobbig för att se men alltid omöjlig att stänga av. I bortadopterade bebisar, i tonårsgraviditeter och i långsamma pass där basket på ambulansparkeringen prioriteras istället. Din briljans ligger också i att se dig idag är att inse hur lång vi faktiskt kommit sedan mitten av 90-talet. Att vi blivit bättre, mer rundade. Att vi kan balansera familjeliv och yrkesliv med mer självklarhet än vad vi kunde då. Tack för att du finns i 15 säsonger, i 331 sevärda avsnitt. Dina fyra första säsonger är allt. Älskade älskade Cityakuten, jag är för evig din. (Alla säsonger finns på Viaplay, det här är inte ett samarbete)
