För ett par kvällar sedan befann jag mig på en middag, hemma hos någon jag aldrig varit hos, ätandes mat jag sällan äter, tittande på dans jag aldrig sett, lyssnandes på sånger jag aldrig hört, i ett sällskap där de flesta var helt nya för mig. Och samtidigt var jag helt hemma, om än ganska omtumlad. Sahar Sorati och jag har hörts en del senaste tiden. Jag har velat hitta något sätt att upplåta min plats och kanaler till henne och all den viktiga information om Iran hon jobbar så hårt för att få ut, och under tiden vi planerat formen för det undrade hon om jag inte ville komma hem till henne. Hon och hennes underbara mamma skulle laga persisk comfort food, korka upp vinflaskor och berätta om Iran, om dess historia och nutid, om landet Sahars mamma Nezhat växt upp i men också lämnat. Vad som händer nu och varför, och vad vi kan göra för att stötta den demokratiska utvecklingen i landet. Sahar hade tillsammans med Elin Lervik som jag också känner litegrann kikat runt i sina adressböcker och bjudit in ett litet gäng kvinnor de tänkte kunde ha utbyte av varandra, inspireras och förhoppningsvis sätta någon slags boll i rullning, antingen i sig själva eller kanske tillsammans. När jag gick dit hade jag ingen aning om vilka mer utöver Sahar, Nezhat och Elin som skulle vara där. Men i slutändan runt bordet satt en teaterchef, en artist, en psykolog, en brottsmålsadvokat, en journalist, en konstspecialist, en skodesigner, en tv-producent och så jag då. En otippad, på sätt och vis underlig blandning som också var fullkomligt självklar där och då. Det är ju det som är grejen, det är sällan så mycket som skiljer oss åt när man väl samlas runt ett bord. Maten var så som persisk mat alltid är - fullkomligt ljuvlig. Mirza Ghasemi, Ghorme Sabzi, potatis-tahdig, Zereshk polo, persiskt ris med pistage, saffran och berberis, färska örter, fårost, vårlök och pickles. Sahars mamma hade öst ner kärlek, men ännu mer rörande var att höra henne berätta om sitt liv och sin historia samtidigt som vi åt och åt av allt. Till efterrätten serverades en mörkröd tårta likt ett konstverk, skapad av Elle Azhdari. Hon kallade den en McFlurry av känslor, inspirerad av vad hon och många andra iranier känner just nu. Den röda färgen ska påminna om Irans röda vallmofält men är också om de brinnande hjärtan och det blodbad som den iranska ungdomen står inför just nu.Mer än en gång gräts det, såklart när den där artisten, som ju då alltså var Carola (förvåningen när hon promenixade in i köket var..total?) sjöng Baraye men allra mest när tre dansare kom in och dansade ut sina känslor, ni kan se lite av det här.Helt ärligt var jag så golvad på tåget hem samma natt att jag nästan var osäker på vad jag varit med om. Men nu såhär, när det landat lite, känner jag mig så ärad att få ha varit inbjuden. Tack Sahar. Jag ser också fram emot vad kvällen ska leda till, vilka bollar som faktiskt börjar rulla och över de band som knöts.
