Hej på er, jag ville bara titta in och önska en glad påsk, jag hoppas ni har en fin dag. Jag har målat Otis till en liten vit påskhare och klämt fast rosa pappersöron som han klippt till själv. Imorse medan jag målade honom berättade allvarligt för mig att Påskharen är en människa. För harar kan ju inte bära ägg. Men det gör ingenting att han bara låtsas för han är ju snäll och kommer med godis ändå. Nu sitter jag och väntar på att min pastadeg ska få vila, på spisen puttrar en god sås. I kylen står en påsktårta i choklad, precis som det gjorde när jag var liten. Imorse gjorde jag min mammas nubberöra som som vi åt på tunnbröd och njöt av solen som lyser så starkt in i vårt kök på morgonen. Det blir både traditionellt och otraditionellt i år. Jag är tacksam att vi är friska, att vi klarar oss ganska bra under våra nya omständigheter. Min pappa och styvmamma Wendy i Australien mår också bra, trots att de lever i mycket striktare lock down än vad vi gör. Nånstans är jag glad för det också, pappa är avsevärt mycket äldre än mamma så de är mer exponerade för hälsorisker, men när vi skypade igår hade de precis kommit upp ur ett dopp i havet och höll på att tända en brasa, friska och pigga som aldrig förr. De tyckte tillvaron var ganska skön, de simmar mycket och tittar på gamla filmer. Påtar i trädgården som fortfarande ger mycket grönsaker fast de närmar sig höst. Under samtalet nämnde de dock att det var viktigt att vi visste att de inte ville ha en massa livsuppehållande åtgärder om de skulle bli väldigt sjuka. Att de vill ha sin värdighet. Så är det väl nu våren 2020, vi får ha många fler av de samtalen, berätta vad vi verkligen känner. Det är oroligt att ha familj i andra länder just nu, när allt är bra är jag så van vid att vi är skilda åt men när det är så upp och ned vill jag helst bara samla alla. Vi skulle ha varit i Australien i jul men det känns mycket osäkert om det kommer bli så. Vi får se antar jag, jag fortsätter hoppas lite till. Mest längtar jag efter min mamma just nu. Norrköping är ju inte långt bort alls men det spelar ju ingen roll för tillfället. Jag önskar så att jag hade kunnat vara med henne de här dagarna, hon saknas mig. Saknas barnen. Vi pratar på telefon och går i detalj genom vårat stora gemensamma intresse, mat och mat i påsk. Det är i alla fall ett glädjeämne som inte sviker, ens nu. Hur känner ni, vilka är era glädjeämnen i påsk? Jag hoppas ni tar hand om er de här dagarna, äter gott, har tid för lite eftertanke. Nu är inte bara min pastadeg färdig, jag har också hunnit natta Selma medan jag skrivit det här. Hon sover sött med sin flamingo i högsta hugg, precis som alltid. Inget är ändrat i hennes värld utan där är allt precis som det ska vara. Gott så.
