En fin sak med den här bloggen är alla norska läsare, allt som oftast närvarande i kommentarsfältet, duktiga på att tillföra sina egna synvinklar. Intressanta, väl underbyggda argument, vänliga även när de är av annan åsikt, duktiga på att motiver och påfallande ofta med en fallenhet för att vilja lyfta blicken och se saker och ting i större perspektiv. En återkommande sak är även hur dessa norska läsare, frånskiljt från varandra, om och om igen förundras över den svenska bloggklimatet och den politiska korrektheten som de menar syns så tydligt i våra bloggar och hur det färgar vårt innehåll och våra samtal. Det kom bland annat en sådan kommentar igår, men det är inte på något sätt första gången detta har påtalats. Att de, specifikt utifrån sin norska synvinkel, förundras över detta svenska sätt. Varför är det så? Har vi blivit så korrekta och kanske framförallt ridna av moral att det har blivit något som är hindrande? Jag kan känna igen mig i vad som lyfts, att jag ofta hejdar mig eller funderar en extra vända kring vad jag kan eller inte kan skriva om, hur jag framför mina åsikter just för att inte stöta mig med andras åsikter eller analyser, fast att de kanske inte nödvändigtvis är mina egna. Det tror jag att jag hade gjort oavsett, så funderar jag i vanliga livet också men är det draget till sin extrem här kanske och vad missar vi i det? Jag välkomnar dialog, älskar det, men ryggar vid en för hård ton. Är det detta som är baksidan av den utbredda sociala aktivism som omger oss just nu, att vi både påpekar varandras tillkortakommande så pass mycket att vi missar intressanta samtal, men också att vi inte vågar vädra tankar som är oklara, i rädsla för att de ska landa fel eller rent utav uppfattas som dumma? Hur tänker ni kring detta? Har vi villat bort oss lite? Och varför har man inte gjort det på samma sätt i Norge då? Är det det svenska svårmodet i kombination med konflikträdsla? (Är norrmän mindre konflikträdda?)
