Jag är i Norrköping för en till begravning den här sommaren. Idag tar vi farväl till Ulla-Britt. Jag har berättat hur min mamma och hennes väninnor slöt upp kring varandra och bildade en gemensam familj av vänskaplig kärlek. Mostrarna, ett järnklätt partnerskap bestående av bästa vänninor, ensamstående mammor som ordnade livet genom att väva fram ett nytt tyg av trygghet runt oss barn och sig själva. Ulla-Britt var en av de trådarna i den tryggheten. Utan tvekan den mest glittrande. Moster Mys mamma och någonstans lite en mormor till alla, inte bara Kristoffer, Oliver och Miró. Definitivt lite en mamma till min mamma också. För mig kommer Ulla-Britt för alltid vara den kvinna som introducerade glamouren i mitt liv. Och som jag törstade efter den. När jag var liten hade jag en bok om skönhet och kapitlet om Nefertiti, hur hon badade i mjölk, suddade ögonen med kol och mald turkos kunde jag i princip recitera som 10-åring. Inte en skör viol utan en mäktig kvinna som var stark, förtrollande och klockstannande vacker. Ulla-Britt var som sprungen ur samma linje kvinnor. Jag kommer aldrig glömma att hon bar lösögonfransar gjorda av rävhår. För en liten flicka besatt av Nefertiti var det som att ha upptäkt en mystiskt samband när jag fick veta det. Ulla-Britt var solbränd sådär som man bara blir av att bo i Cannes under vinterhalvåret, rasslig av klirrande armband, alltid i en liten klack, med lagt hår och blåtonande glasögon. Men hon var också rolig, nyfiken, fullständigt odömmande, vänlig mot exakt alla alla och under det behagliga fanns också vass intelligens och klarsynthet. I den resan jag gjort, från dotter till en ensamstående student med all den tajthet det innebar, var Ulla-Britt någon slags drömmarnas målbild. Idag när vi begraver Ulla-Britt bär jag en klänning i organza med stora rosor i rött och mörkgrönt tryckt över. I öronen bär jag diamanter och på fingrarna mina vackraste guldringar. Medan jag ligger i mammas soffa och skriver det här till er går mamma runt med varma spolar i håret och sminkar sig noggrant. Det är inte en dag om yta men en dag om hyllning. Det hade Ulla-Britt velat, den vackraste tråden i min barndoms trygghet.
