Wendy har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Hon fanns där redan när jag var för liten för att förstå vad ordet styvmamma betydde, och långt innan jag visste hur laddat det var. I sagorna är styvmamman kall och självisk och den bilden kanske spiller över in den bild som finns i verkligheten också. Den andra kvinnan, hon som splittrade likt en kil, som inte älskar på riktigt. Men för mig har Wendy aldrig varit en kil. Hon har varit en brygga.När hon kom in i mitt liv var jag bara barn, och redan under de allra första åren var hon mycket av det mjuka mellan oss som jag tror pappa och jag behövde. Pappa hade mycket oro inför en dotter som översattes in i att kunna bli många tillrättavisningar - gör annorlunda, sitt inte sådär, akta dig för det där, akta dig även för det där, prata inte så. Wendy var lättsamheten, som försökte hjälpa pappa att låta mig ta andra beslut än de han själv hade gjort eller bedömde som bäst. När jag var tonåring och bar på oändligt många slutna dörrarna inom mig hopades missförstånden oss emellan men då, igen, stod Wendy där och hjälpe oss glänta på oss själva. Hon översatte mina tysta protester till ord han kunde ta in. Hon förklarade vad han egentligen menade när hans tonfall fick mig att stänga av. Hon såg båda sidor och hejade på oss samtidigt.Det var inga dramatiska gester, bara små, stadiga steg och en genomgående tilltro till att allt gick att lösa eftersom vi, defacto, älskade varandra. Hon hjälpte oss sakta bygga en bro och en väg framåt. Nu har pappa varit död i ett år men den bron står kvar. Wendy och jag går över den hela tiden för den blev ju faktiskt grunden till min och hennes egna relation. Nu är hon här i några veckor innan hon reser vidare till vänner i Frankrike men det absolut finaste är faktiskt något helt nytt som sker innan hon igen åker hem till Australien. Vi ska nämligen mötas upp i Paris i september - bara hon och jag. Vi har aldrig rest själva och det känns extra fint att få vandra vidare mot en helt ny fortsättning som vi skapar bara hon och jag.
