Sent sent igår natt låg jag och läste Underbara Claras blogg i jakt på ett inlägg som jag tipsats om och halkar då in på det senaste avsnittet av Clara och hennes kollega Ericas podcast En Underbar Pod.. Höstpremiär och allt, vad roligt att de är tillbaka tänker jag och trycker på play. Men så visar sig avsnittet till merparten handla om MIN röst. Nej nej, inte min symboliska röst utan min faktiska röst, hur jag, personen Sofia, pratar. Hur den är så överdrivet feminin och mjuk och viskande och kanske till och med nästan en parodi på en kvinna analyseras det om. Ericas dotter gapskrattar när hon hört mig och visst, Erica avslutar avsnittet med att det här kanske ligger hos henne och hennes bondbörd i relation till den överklass jag spekuleras komma från (vilket jag inte gör men det är egentligen inte relevant). För att, för mig, som är den faktiska personen som används som det mest extrema och allra fånigaste av exempel för att illustrera tesen så känns det såklart inte alls som att avsnittet är en funderande väg fram till någon slags intressant slutsats utan det känns ju i princip bara som en stor podcast som vill visa att jag är fel på exakt alla sätt och vis? Erica berättar att när hon träffat kvinnor som förkroppsligar ”det nya fina feminina” så som jag gör så känner hon sig bedömd och avklädd. Och det är ju intressant för det är ju exakt så jag känner nu? Ja vad vill jag komma till egentligen? Clara är ju duktig på att ryta ifrån på sin egna blogg så kanske jag kan få anamma det lite nu också? För undra hur det skulle vara ifall vi var lite bättre på att komma ihåg att det finns riktiga personer bakom de här skärmarna vi omger oss med. Och att det då också vore mer passande att prata om fenomen såsom Ericas ”nya fina feminina” utan att göra det i form av specifika individer, och kanske med lite bättre research om man ändå känner att man tvunget vill lyfta fram en viss person.
