Har ni läst Elsa och Sandras blogginlägg där de summerar sina 2010-tal? Så fint när de driver bloggar som dels väldigt tydligt dokumenterar deras vardag och som de också konsekvent lagt ner oerhört mycket tid på och därigenom också har livet så väldokumenterat, unikt och få förunnat tänker jag. Om jag tänker tillbaka på mitt 10-tal är det som om jag levt ett helt liv under det här decenniet, allt har blivit annorlunda, jag har ändrats i alla celler. Jag upplever mig vara en person som inte drömmer så mycket i det stora tror jag, strävar inte så långt bort. Det är väl kanske ett tecken på att man är ganska förnöjd, att platsen man är på ändå är ganska bra. Men när jag tittar tillbaka över helheten av de här tio åren så ser jag ju att det finns den, en strävan mot något annat som jag kanske nu landat i, vem vet. 2010 var ett år av ganska mycket sorg. Jag var visserligen väldigt nykär i Andreas fortfarande, vi träffades 2007, men 2010 fick jag veta att den där konstiga känslan jag hade i kroppen, all den där huvudvärken och vad som också hade börjat utveckla sig till ett visst synbortfall var en tumör i hypofysen. Den var godartad och inte något man dör av men medicineringen mådde jag väldigt dåligt av och framförallt skulle det med stor sannolikhet bli väldigt svårt för oss att få barn. Jag träffade en läkare som var väldigt krass, och i mitt sköra där och då var allting väldigt mörkt. Vi bodde på Erstagatan på Söder, jobbade mycket och hängde mycket på barer. Det livet var nog aldrig riktigt mitt, jag har alltid hellre suttit vid ett middagsbord än en bardisk. Men så kom påsken 2011 och med den ett svagt, alldeles ljusrosa och knappt synbart litet plus. Sedan den soliga nyårsaftonsmorgonen 2011 har jag varit mamma. Föräldraskapet till de tre barn jag hunnit föda under det här decenniet har inte bara ändrat mig, det har också kommit att definiera mig. Jag är, mer än mig själv, mamma. Ibland har det känts dubbelt, jag har inte haft behov av barnvakt, egentid och resor bara vi vuxna. Vad som egentligen ska vara en frigörelse och något man ska unna sig har istället känts som en press och jag har ofta känt mig som en väldigt harig mamma. Jag vill vara väldigt tydlig här - jag lägger ingen värdering i det själv, jag tycker inte att jag är en bättre mamma för att jag inte behövt egentid, jag tycker inte att det är sämre att behöva det. Men för mig har det känts som jag varit en fågelunge som puttats mot bokanten lite för tidigt. Utan inbördes ordning har vi alla olika behov. Men kanske att detta emellanåt satt Andreas och mig och vårat förhållande på andra, tredje till och med fjärde plats vissa perioder och det har inte varit bra. Vi har haft ljuva dagar, vi har haft hemska dagar. I slutändan stänger vi dock det här decenniet inte bara som älskande, utan också som bästa vänner. Andreas är min största trygghet i livet, jag behöver hans ankare till mitt bortsvävande. Det här decenniet måste också definieras som ett paradigmskifte i arbete för mig. Från att ha strävat efter högre positioner och mer och mer ansvar till att helt välja bort den typen av karriär, våga vandra en egen väg. Det ska sägas att det kräver lite arbete med ens egna ego, att släppa och lämna prestigen, i alla fall för mig. Jag vet att jag har personer jag jobbat med tidigare som säger vassa saker om det idag och det är klart det svider ibland. Jag letar fortfarande efter rätt beskrivning av mitt arbete idag, någon typ av titel, när jag träffar nya människor. Den största förändringen som skett inom mig själv är att jag känner att jag har kunnat ta ett steg bort från känslan av hierarki och den eviga hungern efter mer och det är något som jag är stolt över. Det känns friskt och giftfritt i själen att lämna allt det där. Och slutligen, på tal om hunger. 2010-talets slut markerar också ett helt decennium som frisk från ätstörningar. Ett helt decennium utan straff. Det om något är något att vara stolt över. Kommande år hoppas jag innebär större äventyr, på nya kontinenter, bokstavligen och bildligen. Fler böcker, djupare utforskande. Så får vi se hur det blir med det där fjärde barnet som mediumet sa står och väntar. Vad säger ni, hur definierar ni ert 10-tal?
