Jag har inte mått så bra under ett par dagar, legat i sängen och mest sovit bort timmarna. Det är underligt hur mycket och hur litet vi vet om varandras liv i de har sociala medie-tiderna. Hur långt in vi släpper in med ändå verkligen inte är närvarande. De små stunder jag orkat vara vaken och scrolla de här dagarna har jag sett folks sommarställen, deras kroppar, sett deras morfars tofflor som gäster får låna och deras osminkade ansikten. Så intimt och samtidigt helt avhumaniserat. Jag kommer aldrig vara där på riktigt ändå vet jag precis vilken vy som är din bästa, om inte annat så för att det är den som gör sig bäst på bild. Igår korrläste jag den färdiga pdfen för nya boken och grät. Den är väldigt personlig, hur kunde det bli så av en kokbok. Det känns som jag stjälpt upp mitt hjärta på ett fat och sedan tryckt ned det i papper tills det bildat bokstäver. Inte alls vad en bok med recept förväntas innehålla. De finns där såklart med det är inbäddat i historien om mig då och nu. Det är lite samma upplevelse som det här med sociala medier att lämna sig så intimt öppen med människor man kanske aldrig ens kommer träffa. Som kommer missförstå eller ännu värre genomskåda (för det kan vi väl ändå enas om är det vi oroar oss mest över, att andra ska inse att vi är så inkompletta som vi själva misstänker vi är) och att det ska ske när vi inte är med och kan förklara. Att någon utifrån ett intryck går vidare med en liten skärva av vad de tror är sanning om en. Jag undrar om någon kommer döma vad jag skrivit i boken, tycka känns smetigt. Jag undrar om någon dömmer vad jag skriver här, tycker det känns smetigt. Någon jag inte känner skrev och förklarade sin besvikelse över mig häromdagen, nej, nej oroa dig inte, det här inlägget är inte ett lång förspel till influencer-klag, men det smet in i en spricka och kila sig in och kanske var jag också besviken över mig? Ibland absolut. Det är vi väl alla. Så tänkte jag varför det känts så skavigt med det allt det där av andras intima de här dagarna. Det är i själva verket kanske väldigt enkelt, det handlar bara om att vara i fas med varandra och vad vi delar. Jag har legat i sängen helt utan murar eller sammanhang och där i har allt det här intima av att se in i andras liv känts helt i disharmoni, som att det varit helt klanglöst. Jag har inte alls släppt in i mitt de här dagarna och det lämnar en undran kring vad det är vi ser hos andra. Nåja, nu har jag visat lite hur mina förvirrade tankar ligger och snurrar här i dimman. Kanske är det i själva verket det som är mest intimt, att visa så ofärdiga funderingar och jag har nog ingen större kritik emot det heller, lättade hjärtan är onekligen enklare att bära.
