Tack för alla fina kommentarer om min mormors bortgång, det betyder mycket med den värmen. Jag är glad att det går att vara ärlig här, att jag inte måste låtsas att allt alltid är soligt men också att man kan skriva om något så komplext som en människas alla sidor och att man kan älska någon förbehållslöst fast att den personen inte var perfekt på alla vis. För vem är det egentligen, definitivt inte jag. Det var svårt att jobba igår, jag började en sak, gjorde den i en minut och började sedan nästa. I slutet av dagen kändes det som jag stod i en hög av tappade trådar. Antar att det får vara så ett tag nu. Det kom en kommentar från Maria nu på morgonen som lyder såhär: Åh, vilken fin målande berättelse om din mormor. Så kärleksfull. Beklagar din stora förlust <3 Så fascinerande ändå att barn är de som är klokast när man som vuxen är den som faller handllöst i sorgens avgrundsdjupa land. Jag förlorade min pappa när jag var 26, och jag trodde verkligen mina vänner skulle finnas där för mig i den hemska sorgen som fortfarande gör ont (1,5 år senare) och alltid kommer göra det. Men de bara försvann, det som gjorde ondast var att alla låtsades som ingenting hänt. Kommer alltid vara så jävla ledsen och besviken på mina vänner men kan bara hoppas att de själva förstår den dagen de förlorar en av sina viktigaste personer hur man är en vän även när livet testar en. Det är för sig ett helt annat inlägg som kanske vore fint om alla fick ge tips hur man finns där för någon som går igenom en sådan förlust. Menar inte att ta över din sorg med min kommentar nu och ge dig tips du inte bett om. Vill bara att ingen ska behöva känna sig ännu mer ensam genom en förlust, så bara ett förslag om du vill skriva <3 För egentligen handlar det ju bara om att hålla någons hand och visa att man känner med precis som din son hittar i de enkla orden. Fick en liknande kommentar av ett barn när sorgen var som värst och det väckte ändå hopp att till och med små barn förstår att det finns inga ord i världen som kan göra någon skillnad men man är i alla fall tillsammans i mörkret <3 Det är svårt det här med sorg, det är inte så långt ifrån skam kan jag uppleva. Skam över att inte vara lycklig, skam över att livet inte bara är glatt och går från framgång till framgång. Skam att man inte bara kan sluta vara ledsen och smakfullt gå vidare efter lagom länge. Skam öve att ens egna sorg blir genant för andra. Det gäller inte bara när man förlorar närstående utan också i andra sorger. Min vän Gustav skickade mig ett så vackert utdrag ur Lars Björklunds En skugga av kärlek som bland annat lyder såhär: Vad ska jag säga till alla som inte förstår? Glöm inte bort mig. Hör av er. Kom på besök. Ge inte upp även om jag är avvisande. Det är nog det svåraste. Att vilja gemenskap och att inte klara av den. Att vilja närhet när allt är avstånd. Björklund fångar så mycket av det som är så svårt att verbalisera, säger så mycket av vad det innebär att vara vän och att våga stå kvar. Att visa att ens kärlek för en annan person även klarar detta. Det är en trygghet som ändå är värd någonting, även när man inte kan trösta mer än att finnas. När man inte kan ändra det som gör ont. När Andreas och jag gifte oss läste min mamma och styvmamma båda Shakespeares sonett 116. Mamma på svenska och Wendy på engelska. Även de orden fångar vad kärlek är, visserligen skriven för att beskriva innebörden av ett äktenskap men det är heller inte långt från den lojalitet som en vänskap kan vara. Jag lämnar er med ett par rader ur sonetten, både på engelska och efter min egna fria översättning, hoppas ni inte tycker jag slaktar den. Jag skulle jag bli jätteglad om ni också vill fylla på med råd om hur man finns där för andra, i sorg och i glädje. "... Love is not love Which alters when it alteration finds, Or bends with the remover to remove: O no! it is an ever-fixed mark That looks on tempests and is never shaken; It is the star to every wandering bark, Whose Worth's unknown, although his height be taken.." *** "...Kärlek är inte kärlek som ändrar när ändring finns, Eller brister i vändningars vändningar : Åh nej! Det är en förevigt fixerad utpost Som tittar på stormen utan att skakas; Det är stjärnan till varje vandrande båt, vars värde är okänt, men höjd kan mätas.."
