Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg om Ruth Bader Ginsburg idag men innan jag gör det vill jag bara avsluta diskussionen som skett här sen i förrgår så vi kan gå vidare sen. Inlägget om RBG kommer separat direkt efter det här. Jag önskar jag inte hade blivit sårad av vad jag uppfattade som ett spekulativt förlöjligande men det blev jag och det är känslor som jag har rätt till, på samma sätt som människor som tror att de själva hade reagerat annorlunda, hade sett det som något som skulle falla under ett paraply av självdistans, att det inte handlade om mig utan om ett fenomen, har rätt till hur de tror att deras reaktion hade sett ut. Det här är framförallt sant eftersom jag inte krävt något tillbaka utifrån min reaktion, varken att jag inte ska diskuteras mer eller att jag förtjänar en ursäkt. Hade det varit upp till mig hade jag aldrig onämnts alls, inte för att jag inte tål att kritiseras, utan för att jag är helt ointresserad av att dras in i sånna här konflikter eller bli föremål för en diskussion som rullar iväg med snöbollseffekt utanför min kontroll. I ungefär 15 år arbetade jag på helt vanliga jobb innan jag sa upp mig och satsade helhjärtat på att leva som författare och lägga mer tid på de här andra kanalerna. Jag är van vid att få befogad kritik i mitt arbete och har inget problem med det. Men för mig är skillnaden nog denna - jag utgår från att den typ kritik jag fått i arbetssituationer när jag haft mer traditionella anställningar rimligtvis borde vara samma typ av kritik som jag får när jag inte innehar den traditionella anställningen längre men fortfarande utövar vad som är mitt jobb. Exakt vad jag kritiseras för kommer självklart skilja sig åt, på samma sätt som vad jag fick i kritik för när jag jobbade på McDonalds och tryckte på knappen för överfallslarmet 100 gånger när jag försökte öppna drive through luckan och restaurangen fick betala för en enorm polisutryckning skiljde sig från vad jag fick kritik för när jag jobbade som pressansvarig på Filippa K och vår miljöcertifierade t-shirt visade sig innehålla otillåtna kemikalier (ordet nonylfenoletoxilat sitter föreviga inpräntat i min hjärna). Men premisserna för när, hur och framförallt vad essensen är av vad man kritiseras för bör i min värld vara av samma dignitet även nu. Det är därför jag inte helt blint skriver under på argument som att man som offentlig kvinna på något sätt måste tåla att kritiseras och synas i sömmarna. Om relevanta saker - ja, absolut. Om exempelvis personliga attribut? Nej inte nödvändigtvis. Jag ser inte det här jobbet som något som gör mig livegen. Kanske att jag är en person som är känsligare i vissa avseenden än vad en del andra är men det är i slutändan en personlig gränsdragning och såhär ser min ut och det tycker jag att jag kan vara ärlig med. Tack till alla er hundratals människor som hört av er på oändligt många sätt och varit stöttande och peppande, som berättat att ni studsade på situationen precis som jag gjorde, det var absolut ingenting jag hade räknat med. Det har betytt jättemycket. Så, det är vad jag ville ha sagt. Nu går vi vidare istället och pratar om något mer intressant. x
