Det kom en kommentar som jag kände var mer intressant att svara på som helt inlägg så vi alla kan ta del av det och jag är väldigt intresserad att höra vad ni tänker om det här också. Det gäller gårdagens inlägg om jul och nostalgi. ✉️ Hej tack för en bra blogg. När jag läser sådana här reflektioner så känner jag dels att hjälp hur landar man i så många tankar kring allt i livet? Så artikulerade tankar om allt från inredning till mat till föräldraskap. Känner att jag själv är så otroligt långt ifrån det, går mer på känn tror jag. Dels slår det mig att jag har en del vänner som pratar mycket om det här med att ”skapa minnen” för barnen. Att liksom aktivt och medvetet styra familjelivet så att vissa väldigt trevliga stunder ska bli de där ”magiska barndomsminnena”. Jag tror personligen inte att livet och minnet funkar så. Jag tror minnen blir av helt oväntade tillfällen som kanske inte är bildsköna men de är från det riktiga livet. Det måste vara något som vår generation föräldrar håller på med det här att kurera sina barns minnesbilder? Har aldrig hört att våra föräldrar varit så systematiska i sitt sätt att se på det här. Är detta en del av vår livsstilssjuka som jag anser att vi är drabbade av? Vad tror du? Hej! Efter att jag läste Ego is the Enemy har jag bloggat lite i de här banorna tidigare, men mina tankar är dessa: jag tror egentligen inte det behöver vara dåligt att väva någon slags berättelse eller skapa en viss typ av stunder, som kanske blir minnen, kanske inte - det finns det inga garantier för, vissa har en tendens till det och andra inte men det finns en enorm skillnad i om man gör det utifrån en inifrånblick eller en utifrånblick. Alltså skapar man stunder utifrån hur man själv upplever dem eller hur man tror andra, som kanske inte ens är närvarande, kommer uppleva dem? För gör man det utifrån hur andra kommer uppleva ens värld är det egentligen inte det ytliga i det som jag tycker är sorgligast utan att livet kanske går en förbi, för att man inte funderat på vad man själv vill under vägen. Och då spelar det egentligen ingen roll om man är en bloggare som vill ha något att berätta eller kvinnan på tjusiga gatan i stan som har den lyxigaste överdådigaste granen och flest julklappar till barnen utan att fundera på varför. Sen gällande det här med att ha formulerade tankar om allt från inredning till mat till föräldraskap. På ett sätt är det essensen av att vara en bloggare tänker jag, i alla fall för mig som inte vill skriva en blogg som i grunden är en redovisning av min vardagar. Jag ser inte själv vad i mitt liv som skulle vara så pass intressant att det är delbart på det sättet och det är därför jag inte skriver sånna inlägg speciellt ofta. Men å andra sidan ligger det i min personlighet att ta fragment ur en helhet och lyfta ur, titta på, sätta i relation. Det är inte bara här utan så är mina samtal i mina vänskapsrelationer ofta också. Tankar som inte är färdigformulerade men som går att resoneras kring och vridas på. Och det är ju det samtalet vi har här. Jag ser inte inläggen på den här bloggen som en smattrande lista med konstateranden utan mer slingriga resonemang som växer fram under tiden jag skriver dem och ni kommenterar på dem. Och vissa har nog den läggningen medan andra existerar i nuet och är snarare än ser. Igen så är det det här med inifrån och utifrån, kommer det ifrån något genuint eller utifrån hur man tror att man kommer uppfattas? Det är nog en bloggares stora utmaning att balansera. Vad tänker ni andra?
