Häromdagen stod jag i köket och ungefär samtidigt som jag tog den rykande heta surdegspizzan ur ugnen, täckt av ett generöst lager creme fraiche och ett par krossade gröna oliver, strax redo att få finrivet citronzest som rörts ut med gräsig Novello-olivolja skedad över sig, slog det mig. Jag är friare än en fågel. Frisk mat, helt befriad från regler av annat än glädje. En känsla lika fysiskt närvarande som doften som fyllde rummet. Här finns bara matglädje. Här finns mjölkig mozzarella som smälter i långa trådar. Här finns tomatsåser som rundas av med smör som gör syran snäll. Spenat som fräser med citrus, broccoli som sotas i glödhet gjutjärn. Här finns äggulor som försiktigt rörs ut med grädde och vaniljstång för att stelna under ett flortunt lager av socker, så krispigt att det knäcker under silverskeden. Inget bestraffningssystem, inga scheman, inget funderade över om den så dem, inga måttband eller vågar, ingen rädsla bara lust och glädje. För många år sedan läste jag aforismen Fake it til you feel it. Att räta på hållningen tills man känner sig mer självklar i rummet. Att le med öppet ansikte till glädjen plötsligt finns i ögonen också. Och till och med, att äta fritt tills man plötsligt inser att man är genuint, fullständigt och självklart fri. Inte längre en flicka med daddy issues som straffar och ångesthanterar med mat. Jag vill egentligen inget speciellt med det här inlägget. Insikten gjorde mig bara så glad att jag ville dela det. Fake it til you feel it, plötsligt finns det bara där. x S
