Det här inlägget står jag i skuld till att skriva. Jag är en kvinna som fött tre barn i Stockholm. Jag har fött barn i den lugna vintern och i den överbelastade sommaren. Jag har fött barn tillsammans med en salig blandning av barnmorskor, studenter (ansiktet på utbytesstudenten från Melbourne som var med när Otis föddes i segerhuva kommer jag aldrig glömma) och underbara, alldeles underbara undersköterskor. Jag har fött på BB Stockholm, på vad som var Södra BB och på SöS efter att Södra BB lagts ner. Vad som har varit genomgående för samtliga mina förlossningar har varit den oerhörda kompetens, värme och säkra, närvarande hand som jag mötts av i de timmar jag har varit pressad till mitt yttersta max, till stupet på vad jag trott en människa kan överleva. Alla stunder har varit trygga och jag har aldrig känt rädsla, inte ens när min kropp spruckit sönder. Framförallt har jag aldrig känt mig ensam. Mina förlossningar har stärkt mig som människa och efter dem har jag inte bara burit med mig små lena bylten, jag har också burit med mig en ny förlåtelse mot min egna kropp som jag spenderat så många år med att hata och kritisera. Tänk vad ni vill om mig så har jag redan tänkt samma och värre. En stor del av det överseendet mot mig själv har kvinnorna i de rummen gett mig. Lugna ansikten som tittat stadigt in i mitt egna och sagt att jag klarar det här. Att jag har allt i mig. Och det har jag gjort. Och slutligen - om jag har det då, så borde jag kanske ha det i mig även sen? Mina säkra förlossningar har påverkat mig livet ut. För de upplevelserna och den insikten står jag i evig tacksamhetsskuld. Inte bara till de barnmorskor, uskor och läkare som varit med mig den 31 december 2011, den 13 november 2014 och den 17 juni 2018 utan också alla andra. Vi står som samhälle i den tacksamhetsskulden, oavsett om vi är födande eller inte, för det är en fråga om vårt generella välstånd. Nu är det dags för mig och egentligen oss alla, att betala tillbaka en del av vår skuld. Det gör vi genom att backa de konkreta krav på förändring som Stockholms barnmorskor ställer på regionen. Hit men inte längre säger de och då säger vi tydligt detsamma. På de plattformar vi har, i de namnlistor vi skriver på, i de demonstrationer vi kan delta i, i de brev vi kan skriva till våra folkvalda. Det räcker nu, det har redan gått för långt, och det gäller även för en person som mig, som haft förlossningar som varit fullkomligt trygga, säkra och med precis den närvaro som barnmorskor kräver att de ska kunna ge alla födande. Ta dem på allvar. En barnmorska per födande. Det ger inte bara vårt samhälle barn som föds under säkra förhållanden med säker eftervård, det ger också stärkta vuxna medborgare som fortsätter genom livet och det är inte mer än rimligt.
