Jag hade inte tänkt berätta det här riktigt nu, vi är så många som inte känner varandra så väl här ännu men så träffade jag min vän Frida igår och vi började prata om ätstörningar och hur vi ville engagera oss på något vis, och då känner jag att jag först måste berätta min berättelse ordentligt innan jag går vidare med något sånt. Så här kommer den, ta emot snällt. Min relation till mat är en emotionell relation. Om jag tycker om någon vill jag laga, baka och mata den personen. Det kommer från min mamma. Min mamma har nämligen varit oerhört kärleksfull mot mig, en trygg bas av kärlek som ofta visats genom omtanke, tid och glädje som östs ner i mat. Alla känslotillstånd har stärkts eller parerats med mat. Döva, trösta, klappa, fira - allt har vi gjort genom mat. Så kom en tid, under min tonår då jag inte längre var under min mammas tak. Jag var i ett annat land och allt blev fel. Väldigt fel. Helt plötsligt var jag utan all den trygghet jag hade lärt mig att vara beroende av, utan grund och med avsaknad av kompass. En känsla att kärlek inte fanns där jag var. Så jag tog ut det på maten. Om mat är ett medium för kärlek och kärlek inte bor här ska också maten bort. Ungefär så försöker jag förklara den tankegång min ännu så omogna tonårshjärna tog. Snirklig, snårig och helt uppenbart farlig. Och samtidigt, på stormande hav, fanns där något jag trodde mig kunna ha kontroll över. Det började som en distraktion, blev något att vila och pausa andra tankarna genom. Sitta en timme i ett obskyrt chattrum och prata med andra flickor (för ja, vi var alla barn) om kreativa sätt att styra med maten, att gömma för andra hur lite vi åt. Chatta två timmar, chatta tre timmar. Chatta hela dagen. Jag minns såväl hur sidorna såg ut. Svarta bakgrunder med text i magenta. Så ser inga bra platser ut på internet. Plötsligt var mat, avsaknaden av den, allt som upptog min varelse. Jag var nu för oälskad för att få äta något alls. När jag landade på Arlanda grät min mamma. Och jag visste. Jag visste. Snart var en hel apparat igång. Min mamma är mycket driftig, stenar samlar inte mossa kring henne. Terapi, kbt, dietist, vägning, vägning, vägning. Jag höll andan så det sprängde i lungorna när jag gick förbi McDonalds, livrädd att andas in den feta luften. Näringsdryckerna vattnade jag våra blommor med. Grät om jag tvingades i lättmjölk jag inte själv precis öppnat paketet på, övertygad om att någon skulle ha hällt röd mjölk i förpackningen för att lura mig. Försökte få andra att äta på ett maniskt sätt. Det bränner i mina kinder när jag tänker tillbaka på vissa incidenter. Att bli frisk var en kamp utan dess like. När jag tänker på hur mycket tid jag förlorade i djupet som sjukdomen var och uppförsbacken som tillfrisknandet följaktligen blev, svider det lite i bröstkorgen. Dels i något slags ömmande för min egna del men mest för att jag vet att de där mörka chatrummen med text i magenta, fyllda av olyckliga barn fortfarande finns. Lockar in nya adepter. För min egna del var den viktigaste faktorn i att bli frisk att få vila i kärlek och trygghet igen. Också att kunna uppbåda den ur mig själv, inte vara så beroende av den utifrån. Dit kom jag genom oändliga timmar terapi. Utöver det var tillfrisknandet också ett mycket praktiskt övande i att äta igen. Äta olika saker. Äta utan att registrera mängd. Inte konstant bedöma och inventera. Att min snälla kropp idag inte bara är läkt och har en genuin glädje till mat men också burit mina tre barn har jag inget annat än ödmjukhet och tacksamhet inför. ... Till dig som känner igen dig själv eller någon nära i ett ätstört beteende är mitt främsta råd att söka professionell hjälp. Du kommer behöva ha tålamod och du kommer behöva vara modig, det gäller både drabbade och närstående. Börja med att prata med elevhälsan, ungdomsmottagningen, din husläkare eller vårdcentralen. Jag hejar på dig <3
