I fredags var jag på en begravning av en person vars barn inte var där, för så blev det livet. Och utan vara dömande kring att just deras situation blev som den blev så fick det mig att tänka på det här med förlåtelse, att bråka och att be om ursäkt. Hur man gör det rätt.Jag är inte en bråkig person men sedan många år tillbaka har jag dessutom varit rädd för bråk. Det tar sig i uttryck inte bara genom en hjärtklappande konflikträdsla, utan det är en ovilja inför det faktiska bråket så stark att jag har svårt att känna ilskan när den först uppkommer, utan den måste byggas på under lång tid för att jag ens ska erkänna dens existens. Och allt som oftast byggs ju ilska inte upp utan det är tomtebloss som jag väljer att inte registrera.Går det så långt som till bråk, så kan jag drabbas av vad som nästan kan liknas vid plötslig amnesi - det blir fullkomligt omöjligt att minnas varför jag var arg, varför den andra är arg eller vad jag hade tänkt säga. Som de där getterna som stelnar och svimmar när de skräms eller som den där extrema plötsliga tröttheten man känner i ett flygplan som precis lyfter, har ni känt det?Hobbypsykologen i mig vill härröra det hela till att jag vid en tid i mitt liv bråkade med en person som borde ha stått tryggt kvar trots att vi var arga på varandra, men som inte gjorde det. Den stora otryggheten flyttade istället in och nu är jag visst för evigt (eller åtminstone till jag sitter i terapisoffan) dömt att vara en myotonisk get. Min approach är inte nödvändigtvis alltid helt fel, man behöver faktiskt inte bli arg så ofta, det finns en enorm personlig vinning i att låta saker passera, att inte vara kärv och att välja inte göra en grej av småsaker man ändå antagligen inte kommer kunna ändra. Det är möjligt att välja att vara en större person ganska ofta med integriteten i behåll.Men så finns det såklart en gräns när en större person istället blir en självutplånande martyr eller en för feg för att adressera saker och ting som faktiskt behöver diskuteras, grälas om eller för all del skrikas fram. Den balansgången är viktig att var medveten om. För mig personligen blir det ett problem för att jag har en ocharmig förmåga för att spara ihop ilska som om det vore en Avanza-fond som sedan plötsligt kraschar och allt väller fram på ett bräde. När man väljer att inte bli arg rundar man behovet att förlåta men kan det också vara så att det är svårt att förlåta när det behövs på riktigt om de känslor man faktiskt har inte fått kännas ut till fullo utan bara trycks bort? Om man inte har pratat om vad det var som hände, varför det överskred vad som är okej och löst det som går att lösas i förmån för att bara leva vidare blir det ibland omöjligt. För plötsligt lever man inte längre utan begravs utan att ens barn var där, och det mina vänner är hemskt sorgligt.
