Idag ska Elsa och jag podda om designklassiker vi älskar, min hjärna är fylld av så många tankar nu efter researchen. Så många vackra objekt men ändå så få jag själv äger. Och nånstans ens vill äga, framförallt om de finns i nyproducerade versioner i tjusiga inredningsaffärer i storstan. Varför har det blivit så när det finns så många saker som uppenbarligen är vackra men som jag ändå inte tycker om på det sättet att jag vill ha dem i min ägo? Min gissning efter att ha funderar på det är det här unicitet igen. Jag har en inneboende ovilja att mitt hem ska se ut som nån annans, men varför är det så egentligen? Jag skäms lite för det, som att det är ett småsint drag? Måste jag vara så himla speciell? Mitt hem är ju mitt oavsett om delar skulle se ut som någon annans eller om exakt samma kombination av stol och lampa finns hemma hos många andra också? Och nånstans är de allra flesta av oss barn av vår tid så varför ser jag (vi?) då också vad som är populärt som negativt till viss del? Är det för att det förknippas med trend och då något som per automatisk är på förbipassage och sedan bör bytas ut till nästa fluga? Att det är konsumtionsångesten i frontalkrock med individualismen som gör sig påmind? En klassiker är per definition något som håller över tid, även när trenden blåst vidare. Kanske att jag ska tänka om kring mitt spontana motstånd till att ha designklassiker hemma?
