Den här veckan har susat förbi i absolut rekordfat, imorse när jag väckte Ruby låg vi kvar en liten stund i hennes säng och pratade, just om hur det kändes som det bara var en sekund sen det var fredag sist. Otis fyllde år förra helgen och fredag till måndag hade vi gäster, 12 personer var vi totalt i lördags och 10 som sov hemma hos oss. För mig som alltid haft en ganska liten släkt känns det som ett sånt mys och trygghet att vi är så många nu, att man är flera när det blåser. Nu i helgen kommer Pontus, Elsa, Lynn och Nikita hem till oss och bor över, Elsa har såklart varit här många gånger innan men det blir första gången Pontus och Lynn hälsar på. Det ska bli så trevligt, just det här med att ha gäster över natten är mitt bästa, trevligaste sätt att umgås på. Kvällen tar inte slut, allt är rätt avslappnat för det blir det liksom per automatik, man får se varandra i pyjamas vid frukostbordet såväl som peppiga till fördrinken. Jag funderar såklart på vad vi ska äta till middag och dessert, igår gjorde jag mille-feuille med lemon curd och tunna skivor ananas som jag pocherade i vaniljsockerlag och sedan karamelliserade långsamt i ugnen. De gjordes för en helt annan grej men kanske att de får göra en visit igen eller så gör jag chokladcreme med kanderade nötter och glass, eftersom samtliga gillar det. Hur förhåller ni er till mat alla ska gilla och hela barnbordskonceptet när ni har middagar förresten? På nittiotalet när jag var liten satt vi barn alltid vid ett annat bord och åt tillsammans och ofta då också något barnanpassat. Nu senare år känns det som så många av oss tragglat med att barnen ska vara så självklart inkluderade, viket de är, missförstå mig rätt, i precis alla tillfällen men det gör också att allt blir både lite mer komplicerat såväl som begränsat. I alla fall mina barn, och de flesta av våra vänners barn, är rätt petiga med vad de har äter och hur de tycker en trevlig middag utspelar sig så för enkelhetens skull (såväl som praktiska, vi får inte plats 12 personer bekvämt runt vårt bord) kör vi ofta barnbord nu igen. Kidsen får äta först, några vuxna sitter med, de får sånt som de gillar, vid en mer passande tid och så är det kanske snacks och film i något av de stora barnens rum när vi vuxna äter istället. Alla nöjda, alla glada, de vuxna hinner prata och ingen gråter för att det är ångad röding som serveras istället för spaghetti och köttfärsås. Gör ni också så? Och varför får man liiite liiite dåligt samvete av det? Ok, nu måste jag kila, vi hörs i helgen. xx
