Jag ligger i soffan hos min mamma, bredvid mig ligger Kakan, hennes lilla svarta amerikanska cocker spaniel och snarkar. Det är tidigt men om en stund går mitt tåg hem till Andreas och barnen. Jag är bakfull av alla gårdagens tårar. Det var så vackert men också så golvande sorgligt. Där i kyrkan grät jag som ett barn. Jag grät för mormor som var så närvarande i rummet att det nästan gick att röra vid , för hennes man sen 40 års böjda nacke och att han såg ut att ha krympt en decimeter, hopsjunken av saknad men också för den oundvikliga insikten om alla andra jag också kommer behöva begrava, att det här inte är en engångssak. Jag grät för min vän som ska begrava sin pappa snart. Jag grät för att min lillebror Manuel var så ledsen. Jag grät nog också för att barnen kommer begrava mig och vara såhär ledsna någon dag. En svindlande sorg att lämna andra ledsna. Efter ceremonin var jag helt tom, som ett urblåst skal. Det gränsade vid någonting som kändes skönt men var också befläckat av en gråare hinna. Kanske att det var smärta. Min middag sköt jag runt på tallriken, kände den växa i munnen. Det ligger mycket muskelminne i det. Undra om jag var såhär ledsen då med? I Norrköping är allting prunkande, våren har kommit lite längre här. Allt blommar samtidigt, hägg och syrén, gullviva, pion och kastanj i konkurrens om vem som är vackrast längs promenaderna. Så underligt att allt kan existera samtidigt.
