Elsa, jag och Frida åt lunch häromdagen och samtalet gled in på det här mediet, på bloggar. Hur man påbörjar en blogg, vad som är grundplattan i att börja den här digitala samtalet, som har potentialen att utvecklas till en äkta konversation, en konversation som över tid kan få många lager men där man också väldigt tydligt är en ensam person som bjuder in till samtalet i början. Elsa är såklart en veteran här, har gått igenom alla säsonger och skepnader och jag är fortfarande en novis på många sätt. Kanske är det också på grund av min relativa oerfarenhet som jag funderar så mycket på det, vad är det som gör att man vill läsa vissa bloggar och andra inte, vilken funktion de fyller när det också existerar andra kanaler och hur man kan vara sann men inte utplånande i sättet man delar med sig. Elsa beskrev skapandet av en blogg så tydligt, hur man behöver presentera de stora pelarna i vem man är först. Med sin skarpa blick såg hon hur det var precis vad jag, om än omedvetet gjort här i bloggens första dagar. Och hon har rätt, håller ni inte med? De första trevande inläggen är som att bjuda in till speed dejting: här är grundbultarna i vem jag är. Maten, bult. Estetiken, bult. Mamma, bult. Grubblandet, bult. Sjukdomen, bult. Barnen, bult. Här är mina pelare jag vilar på, är vi en match för att gå på en längre dejt? Har vi kemi? Jag tycker det är intressant och antagligen viktigt för alla, oavsett om man vill dela det på det här sättet eller inte att fundera över de där bultarna och pelarna, ens formativa upplevelser och egenskaper som person. Att börja det i sig själv är ju också att fortsätta se det i andra. Och anledningen jag tycker det är intressant är inte på grund av en beundran över sitt egna jag, utan för att om man kan förstå och därigenom känna empati och ömhet över ens egna progress och ofullkomlighet och också se densamma i andra. Community helt enkelt, det finaste internet har att erbjuda. Ha en fin fredag!
