Jag har så svårt för den hårda ton som florerar på sociala medier i alla dess former just nu. Uppläxande mot andra såväl som självförskönande. Vassa armbågar på internet är en trend som jag hoppas begravs i början på det här året, det är toppen att vara självsäker men måste man göra det med en tonalitet som dumförklarar andra? För mig, och nu kanske jag är lika illa här själv egentligen, skvallrar det egentligen bara i att man inte är trygg i sig själv. Varför behöver man annars tillrättavisa där det absolut inte betts om? Eller ens kommer tas emot på ett konstruktivt sätt? För om det är så att man genuint har en vettig åsikt, borde man då inte också vara mån om att den kunskap man vill sprida kan realiseras och inte bara skrikas in i en virtuell motsvarighet till en tegelvägg? Måste man alltid dela sina tankar med andra bara för att det rent teknisk är möjligt? Är det verkligen så svårt att bara släppa saker? Kanske sucka för sig själv men sen gå vidare? Här inne på min blogg tror jag visserligen det redan råder koncensus om detta för det är respektfullt även när vi inte håller med varandra, men helt ärligt när jag läser på vissa andra ställen, ingen nämnd, ingen glömd, så vill jag ställa mig på hustaken och ropa: Vet ni vad man blir glad av? Att göra andra glada! Jo, så är det faktiskt. Så himla, himla enkelt recept på att må bättre och bli en lyckligare, mer balanserad människa. Carpe diem, välj glädje, walk in peace och spread the shit around like its free. End of rant. Puss!
