Hej på er, det blev visst en liten paus där. Jag har legat stilla i sängen och försökt återhämta mig så gott det går. Jag har inte så ont i halsen längre men ett tryck över bröstet, som en tegelsten som flyttat in. Det är vackert från vår säng, utanför fönstret står en enorm blodlönn och vår våning är precis i höjd med trädkronorna. Det har blåst så mycket de senaste dagarna så jag har legat och tittat på grenarna, det är lite som när man är hemma hos oss i Australien och tittar på havet. En sak som jag funderar mycket på när jag ligger här är hur mycket av andras åsikter man ska ta åt sig. Ungefär vad som är rimligt. Vissa dagar har jag ibland en känsla av att jag är en dålig person, någon som är en total bluff, och jag märker hur det står i direkt relation till hur tillrättavisad och pikad jag blir av personer jag inte känner. Jag har en känsla av att det har hänt något underligt på internet, kanske i samband med att vår skärmtid ökat exponentiellt i relation till vårt hemmavarande. Det existerar parallella världar av värme och gemenskap men också av vassa tungor och hårda fingrar. Och i varje interaktion vet man inte vilken värld det är man ska möta denna gången? Jag tänker på när jag gick på Waldorfskola - man fick vara precis hur underlig man ville bara man var rätt typ av underlig. Hon som var Wicca och han som var vanlig stökig kille med ensamstående mamma var inte rätt typ av underlig och då var inte det ok alls. Som en inverterad vanlig skola. Nu yrar jag iväg lite kanske men det jag menar är att även små communitys av inkluderande och fritänkande också har hårda gränser på hur man ska bete sig eller vara? Jag vet inte, kanske att jag är helt fel person att ens ha en blogg eller ett öppet instagram. Kanske att det är ett bättre format för personer med starkare självkänsla? För människor som låter saker rinna av mer och som inte börjar fundera på om de är dåliga personer egentligen bara för att andra verkar tycka det? Eller är känslan såhär stark för att min värld är så liten just nu och det är därför allt kommer innanför huden? Gud, det här blogginlägget är verkligen en promenad ned för mina tankar och ett klassiskt might delete later inlägg.. Jag menar inte att klaga, jag vill mer resonera kring det? Hur mycket är det rimligt att ta in andras åsikter? Hur vet man var ens gräns går? Är det vid samma plats som ens integritet börjar bli kantstött på? Det här är ett långt svammel, innan jag avslutar (för jag tror verkligen det är dags nu), så vill jag skicka med en liten liten sak som förgyller min dag. Jag tycker bara mitt kaffe är gott när det är rykande hett men dricker det också med en havremjölk i vilket kyler ner kaffet och jag hinner bara tycka de första minuterna av det är gott. Men, nu till mitt minimala lilla tips. Värma koppen genom att hälla kokhett vatten i den medan man gör ordning kaffet och sen låta det stå tills kaffet är redo att hällas upp. Kaffet håller sig varmt av den varma muggen och det är gott flera minuter längre. Varje gång jag gör det blir jag så glad, en microguldkant. En annan fin sak är det här klippet som Tess Ward tipsade om. Reflektioner om vår värld post-virus mellan Brian Eno och Yanis Varoufakis. Jag blev extraglad om det här med att vara snäll mot varandra. Ok, tillbaka till sängen. Hoppas ni är friska och mår bra, x
