Hur har helgen varit? Vi har haft det fint men också mer av samma som alla andra helger, som alla andra människor också har. Rutinernas tid detta. Lagat god mat, spelat tv-spel ihop, vikt tvätt, tagit sovmorgon och köpt hämtmat. Ruby är i en åldersfas som jag också varit i, ”rita rosor fint-fasen” - var ni också i den? Om och om igen rosor, ritade med exakt samma teknik. Jag minns så väl Sara-Lovisa och Erica i min klass som var bäst på att rita, hur vi andra försökte apa efter deras rosor och att man övade och övade hemma. Jag förlorade ett par fåtöljer på auktion som jag innan var så säker på att jag skulle vinna så den jakten får fortsätta ett tag till. Jag pendlar mellan att hitta något äldre som flyter sömnlöst in med inredningen i sovrummet eller något modernt som ger en kontrast så allt inte spelar på exakt samma våglängd. En annan sak jag gjort den här helgen om jag gärna skulle vilja prata om och ha er åsikt kring, är att jag surfat runt i en hel del bloggar, Instagramkonton och framförallt kommentarsfält och verkligen noterat en sak. Nämligen tonen. Alltså oss alla emellan. Den är... hård? Till och med för att vara just nu. Syrlig och vass, insinuant, omedelbart tillrättavisande, krävande och nästan medvetet svart eller vit. Som om vi utgår från varandras idioti och nu vill berätta det högt? Vad är det som händer tror ni? Är det för pandemin och att vi är trötta på varandra, trötta på oss själva? Är det en tillfälligt missguidad frustration och ilska över livet, eller är detta vårt nya normala? I politik pratar man mycket om tribalism och hur oproduktivt det är, men jag vill nästan påstå att tribalism inte är något om är isolerat till våra partipolitiska ställningstagande utan att det är något som sipprat sig in i hela vår varelse. En tid av tyckande är väl egentligen inte fel i sig, det kan vara oerhört utvecklande, men varför är vi så klumpiga när det kommer till framförandet? Lägsta betyg i effektiv kommunikation, tror ni inte? Men går det här även fortsatt åt fel håll? Det verkar nämligen som vi nästan dagligen blir mer och mer ohyfsade, är snabbare än någonsin att kommentera. Impulskontrollen är lägsta möjliga. På många sätt kan jag känna att dåliga vanor man lagt till sig under de här månaderna kanske ska föröka ses på med empati, men om vi fortsätter, blir detta vår nya baslinje? Och är det verkligen så enkelt som att säga att det är pandemin som stressar oss och bänder oss att göra underliga val, eller är detta större, en sannare vilja? Är det en förkläde för att låta oss agera fritt digitalt, på ett sätt vi aldrig skulle drömma om att agera på i verkliga fysiska livet? Är det befriande? Men framförallt, om detta är etablerat och accepterat - var är då motrörelsen, kommer den ens eller är vi förevigat dömda till dåligt digitalt hyfs?
