Vi hade en underbar helg. I det lilla även denna vecka. Halva november har passerat och Otis har fyllt 6 nu. Vi gjorde en sak av att fira honom hela helgen, saffranstårta och all hans favoritmat. Få se Star Wars för första gången. Den här tiden som är nu är som att allt går i någon slags ultrarapid men ändå så fylls dagarna till fullo. All tid hemma har gjort mig väldigt specifik. Jag bäddar sängen på exakt samma sätt, vänder varje individuell kudde rätt så örngottets öppning hamnar så som jag tycker, tända oljelampan på vardagsrumsbordet, fixar med gardinerna, gör ett litet slag mitt på kuddden för att få den sjunka ihop lite, drar fårskinnet på dagbädden i lagom höjd i relation till kudden som vänds med dragkedjan nedåt. Fylla på alla ljusen igen, smälta under så de sitter bra. Allt går i 180, det är som ett jättesnabbt rörelsemönster som sitter helt invant när jag drar över hemmet. Vet ni hur mycket tre barn stökar ner? För att inte tala om två hemmajobbande vuxna och alla_dessa_måltider. Men jag klagar egentligen inte, vi mår bra, alla är friska. Och det är mysigt att vara hemma också, vårt liv är i mångt och mycket redan ganska anpassat efter detta, det är bara ovant att inte vara autonom och till viss mån krypa på väggarna. Att ha ett ansvar utanför ens egna liv på ett så påtagligt sätt som nu också. Det fina i det här är såklart att vi alla går igenom det, att det är en kollektiv erfarenhet. Vad kommer det göra med oss framöver? Jag har läst att generationer som går igenom stora katastrofer har en sammansvetsning och gemensam stolthet när det är över. Kommer det hända oss? Eller går vi bara vidare och glömmer så snabbt vi kan? Tills den bäddar jag även denna morgon rätt, är nöjd över att pricka strecket exakt när vattnet i kaffebryggaren hälls i. Tänder oljelampan och börjar om. Glad måndag fina ni <3
