I fredags eftermiddag tog jag ett exekutivt beslut gällande min egna mentala hälsa som var bland det bästa jag gjort på länge. Jag utnyttjade nämligen den stora personliga lyxen vi har ibland att bara fokusera på det som är bra och härligt och friskt just nu. Jag är en utpräglad nyhetsjunkie i vanliga fall men har sakta under de senaste veckorna börjat strukturera mitt intag av information om allt och alla lite mer, för att försöka hålla någon typ av kontroll över flödet av nyheter, en struktur som i slutändan tjänar till att ge utrymme för att andas också. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag ignorerar nyheter, jag bara konsumerar dem i lite mer samlad form, inte lite hela tiden, i takt med varje flash eller som ett evigt flöde. För det har känt lite som jag den senaste tiden stått med en tryckvåg av rubriker i ansiktet, så tänker jag att vi är många som känt? Och till slut blev det så att den där tryckvågen började penetrera alla mina yttre lager, kom lite för nära in och var framförallt svårt att känna att det var jag som bestämde över. Så i fredags, när jag efter några timmars intensivt skrivande på morgonen tog en promenad in till söder med Tessan, bestämde jag mig helt enkelt för att ha en glad och lycklig och enkel helg. Bara sådär! Och när jag kom hem var jag inte bara vindpinad och solvarm i ansiktet, Tessan och jag hade också en resa till New York planerad i september (ja jag vet, men låt en kvinna få drömma i alla fall) ett par nya solglasögon på nosen och snart hade jag också hämtat upp alla tre barnen och ytterligare en av deras kompisar för fredagsmiddag hemma hos oss. Och så fortsatte helgen så, snabbt och långsamt samtidigt. Vi fyllde dagarna med långkok, en nyklippt liten lugg till Selma som det fick brottas och mutas en hel del för, ytterligare en kompis som sov över och som dessutom hade den goda smaken att önska sig fattiga riddare till frukost, lek med käpphästar i parken, lax och havreris som bakats i kokosmjölk, lime och spenat med en krispig, syrlig och stark topping till söndagsmaten i Stories, och pirrigast av allt - kontakt med en uppfödare av sådana Devon Rex katter vi går och längtar efter. Och det fanns absolut plats för nyheter och tal till nationen också men det genomdränkte inte hela tillvaron. Och vet ni? Nu är jag så rustad inför en ny vecka, redo och pigg och glad och med huvudet på skaft och kontroll över spakarna. Hur känner ni, är ni redo för en till vecka av det här konstiga livet vi lever just nu? Har ni fått någon återhämtning? Jag hoppas verkligen det <3 Ok, vi hörs sen x
