Det blev en paus här under helgen, inlägget om modern konst har fått vänta lite på sig nån dag eller två till. Det var så fruktansvärt mysigt att vara ensam med Ruby och Selma hela helgen. Just nu har vi verkligen börjat gå igenom det där man säger med små barn små problem, stora barn stora problem. Att ha ett barn som genomlever saker man själv minns från sin egna barndom, att slitas mellan kompisar, osäkerhet om vad andra tycker om en, att bli kär, att pressas av skolan, att skämmas. Att vara stor ibland men ofta liten. Det är så hjärtskärande och kallduschar av minnen sköljer över mig med jämna mellanrum, rinner ner för ryggraden på ett allt för välbekant sätt. Ibland vill jag bara stanna tiden. Låsa dörren och stoppa in mitt barn innanför tröjan. Sitta stilla och nära i soffan och hålla i henne hårt. Men så kan det heller inte vara och så blir inget bra heller. Men vi pratar. Läser Känsloboken - för dig som går på lågstadiet och försöker nysta i vad det är som händer. Jag försöker komma in och förstå. Finnas där och bekräfta när det behövs och avleda och fokusera på annat när det är mer rätt. Vara en lugnande röst, någon som alltid finns där oavsett vad som hänt. Men när jag är ensam på kvällarna läser jag "Ja visst gör det ont" och gråter. Bryter ihop inne på Åhléns när jag ska berätta om IKEA reklamen med pappan som väntar utanför sin tonårsdotterns dörr dag efter dag efter dag. Köper alldeles för dyra Schleich hästar och stall på Blocket för det är den enda leksaken som är rolig att leka med fortfarande. Som är förankrat i barndom och inte i det prepubertala som kryper sig på. För min dotter är ju inte ens tonåring ännu. Hur ska mitt hjärta klara när oron blir stor på riktigt? Hur gör man? Gråter man ofta? Tänk om hon inte kommer vilja att jag engagerar mig så mycket som jag vill? Hur är det att stå kvar när någon man älskar av hela sin varelse och cell avisar en och inte vill prata? Jag har nästan aldrig varit olyckligt kär, är det nära det? Här har jag gått runt och trott att det är svårt att vara småbarnsförälder. Jag känner mig nästan lite naiv, det är ju det här som är föräldraskapets stora utmaningar som jag skönjer där borta vid horisonten förstår jag nu.
