Herregud vad det känns att november står för dörren. Jag sitter på tåget på väg upp till Norstedts och utanför mitt fönster lyser solen alldeles mörkt gyllene och fast klockan inte ens är 12 är skuggorna långa över fälten. Lagom till eftermiddagen kommer jag var kall ända in i benet, det spelar ingen roll var jag klär mig i under dagen, det är som om värmen inte kan räcka till. Jag har alltid varit kall, tror det hänger ihop med samma blodcirkulation som gör att jag tappar känseln i händerna om jag håller håller telefonen ovanför hjärtat eller sitter med fötterna vikta under mig. Det känns som jag återhämtat mig ganska mycket från hur allt var för nån månad sen. Sover bättre igen, mindre ångest, inga fler panikångestattacker. Säkerligen hänger det ihop med att boken äntligen är ute och inte är en katastrof. Jobbet har landat lite, saker känns överskådliga och jag känner inspiration istället. Imorgon kommer ett konstinlägg jag velat skriva i nästan två veckor om en konstnär som gör mig visuellt lycklig. Imorse var jag med på länk i Nyhetsmorgon och pratade om att det är internationella pastadagen idag. De här lobbygrupp-dagarna betyder kanske inte mycket men varje extra anledning till en god middag sväljer jag ändå. I kylen hemma ligger en pastadeg och väntar på mig som jag ska kavla ut när jag kommer hem, kanske ta ett glas vin, titta på en serie när barnen somnat. Vi tittar på Fleabag äntligen, flera år efter alla andra. Ja november rullar in, men visst känns allt ganska bra?
