Det här är ett helt bisarrt inlägg att behöva skriva, det är samtidigt bisarrt att inte skriva det så här kommer funderingar kring hur man praktiskt är en anti-rasist, även när det kräver något av en. Innan jag skrev det här inlägget brottades jag med en känsla om jag var rätt person att publicera det, dels för att jag är medveten om min privilegierade position här och att jag inte förstår, eller kan förstå till fullo hur det är att utsättas för alla nyanser av rasism som genomsyrar det svenska samhället. Men det är inte vad som gör mig mest fundersam över att publicera mina tankar, det som gör att jag tvekar allra mest är att när jag skriver om sånt här så får jag också kommentarer om att jag bara gör det för att plocka godhetspoäng och att jag borde skriva om sånt jag kan istället. När de kommentarerna dyker upp skäms jag och börjar tvivla på mig själv, vilket såklart är hela syftet med den typen av kommentarer. Men såhär är det, det är i grund och botten manipulerande och det i sig är inte någonting någon av oss ska vara rädda för bara vi vet vad det är som pågår. Och om jag ställer det i relation om vad som är jobbigast - min känslor av skam när jag beskylls för att vara en goody two shoes kontra känslan av att leva i ett samhälle där det ignoreras att man utsätts för den systematiska rasism som gör att 24 procent av utrikesfödda svarar att de undvikit att söka vård trots behov mer än en gång, jämfört med 11 procent av inrikesfödda. Och att de vanligaste orsakerna till att man inte sökt sagda vård uppges vara lågt förtroende, dålig tillgänglighet och ekonomiska orsaker. Källa på det här. Då är det plötligt ganska självklart at jag ska lämna mitt sårade ego vid dörren. Jag kan ju också välja att se det som jag är exakt rätt person att engagera mig - eftersom jag genom att ignorera det är en del av systemet som upprätthåller de här strukturerna och det gissar jag att många av er är också. Det är smärtsamt att konfronteras med, men det räcker inte att vi är smakfullt tysta och lär oss, vi måste också omvandla våra goda intentioner i handling. Det är så enkelt att säga att man inte är rasist för att vara full-blown-guns-blazing-NMR-rasist i Sverige är heller inte socialt acceptabelt, men att inte vara extrem är absolut inte samma sak som att agera aktivt anti-rasistiskt och det ligger en stor skillnad där. För att överhuvudtaget komma nån vart i det här vi befinner oss i så krävs det ett större medvetande om vår historia såväl som samtid och sedan att vi var och en utifrån det tittar djupt inom oss själva och skapar förändring inifrån. Det är betyder att det finns ett behov av faktabaserad information såväl som insikter som kanske först sjunker in på ett mer moralist eller filosofiskt plan. Det kan man nå genom oändligt många källor, och det viktiga här är också att vara självgående i det och inte sitta och förvänta sig få det serverat från andra, antagligen rasifierade personer. Jag vill bland annat rekommendera att ta del av mångfalden av information som Teskedorden som min vän Lovisa Fhager Havdelin är generalsekreterare för tillgodoser. På deras sajt finns allt från filmtips, information för lärare, utbildningar för företag, länktips, rapporter och mycket annat matnyttigt. Lovisa och Barakat Ghebrehawariat har precis lanserat podcasten Kan vi prata om vithet som jag tycker alla ska lyssna på. Detsamma gäller självklart Raseriet, Power Meeting Podcast, Brita och Parisas podd - om inget annat så borde den sista biten, från ungefär 19 min in av det här avsnittet då Britas vän Ingrid berättar om hennes egna upplevelse av rasism i Sverige vara obligatoriskt att lyssna på. Amat Levin gör ett otroligt jobb i dagarna och jag hoppas innerligt att han orkar fortsätta med intensiteten i det viktiga arbete han gör. Bland de internationella poddar jag vill rekommendera finns NPRs Code Switch, Pod Save the People och det avsnittet av The Ezra Klein Show som heter Why Ta-Nehisi Coates is hopeful som jag lyssnade på igår. Ta-Nehisi Coates bok Vi hade makten i åtta år: en amerikansk tragedi är också en otrolig bok som jag själv läst om flera gånger och som är perfekt ifall du är det minsta intresserad av politik, Obama, aktivism och rasism. Andra bokrekommendationer är How to be an antiracist av Ibram X. Kendi, White Fragility av Robin DiAngelo och självklart Svart Kvinna av Fanna Ndow Norrby som också är bakom Raseriet tillsammans med Amie Bramme Sey. Nästa sak jag vill prata om är att våga avbryta inte bara ta avstånd. En av de tydligaste vardagssituationerna jag själv upplever att man hamnar i är de när någon runtomkring en säger något fördomsfullt, drar ett skämt, kommer med ogrundade påståenden eller uttrycker sig kränkande om andra människor. Det är så mycket enklare att i den situationen himla med ögonen, ignorera, kanske obekvämt gå och hämta en kopp kaffe i personalrummet när det händer, jag själv har absolut hanterat det så ibland, men det måste vi sluta med. Om du är tyst då så bidrar du till våldet, även om du sitter i ett personalrum där exakt varje person är vit och ingen är direkt berörd av kommentarerna så är det ett normaliserande som pågår. Man kan inte låta ens släkting dravla på i soffan på jul, man kan inte ens himla med ögonen åt ens egna förälder och ursäkta det med att "morsan inte menar någonting med det". Och när vi är inne på det här med föräldrar. Rasism är också någonting vi måste våga prata med barn om och som förälder är det ditt uppdrag att vara personen som gör det. Barn absorberar så mycket av sin omgivning och även om vi tror att vi skyddar dem genom att inte prata om allt det fruktansvärda som pågår så måste vi inse att deras tankar och uppfattning om omvärlden och människor formas konstant, från tidig ålder. Och man kan tycka att man i sitt egna hem visar att alla är lika värda men man måste också våga adressera att samhället är fyllt av människor som inte tycker det och vad man som barn gör när man exponeras för och bevittnar rasism. Barn klarar det. Här finns fyra bra råd som vi alla borde lära våra barn om rasism och här finns också bra och nyttig information och boktips (på engelska). Slutgiltligen, för idag men såklart inte i ämnet i stort - det är jättebra att vara aktiv på sociala medier, men det räcker inte att bara var det. x
