Godmorgon kära ni, hur mår ni idag? Jag sitter vaken uppkrupen i soffan samtidigt som resten av familjen sover i sina olika rum. Den senaste tiden har jag vaknat runt 05, ofta tidigare och vissa dagar sker det att jag vaknar en bra bit innan 04 och sedan måste försöka tvinga mig själv att somna om. Allt detta hade varit ok om det inte vore så att jag oftare och oftare vaknar ångestfylld, mitt i en dröm och sedan i något slags halvvaket tillstånd låter hjärnan återbesöka precis allting som är eller har varit jobbigt, alla saker jag sagt fel, allt jag missat, alla personer som jag någonsin gjort besvikna, alla som är arga på mig, funderar över barnens lycka och om jag ens har några vänner. Varför känns allt så utsatt precis på morgonen, är det någon som känner igen det? I dagens podd undrar vi bland annat över hur man ens skaffat sig tjockare hud eller blir mer som en gås, är det dömt att misslyckas? Jag har alltid tänkt att jag är en person som inte behöver så mycket sömn, definitivt mindre ände flesta men ju fler morgnar som är såhär känner jag att jag så mycket hellre hade velat sova mig igenom det och istället vakna runt 07 när resten av familjen går upp och allting är bra och soligt. Det är bara i min ensamhet som världen är sådär otrygg, ge mig ett barn vaket och jag puttas ur de där tankebanorna av distraktionen. Jag behöver synka min egna vakenhet med alla andras, men hur gör man ens?
