Jag är ensam med all tre barnen den här veckan medan Andreas jobbar. Som tur är kan de oftast underhållas med det lilla, trädgården är full av bär och grönsaker, Magnebergsparken med den lilla poolen och lekplatsen de gillar ligger nån minut bort, bageriet är öppet och glass är det rätt fri tillgång på här hemma. Med det sagt är det absolut utmanande att vara ensam med barn hela dagarna. Jag törstar efter vuxna samtal när Andreas väl kommer hem samtidigt som jag är så slut att jag knappt får ur mig vettiga ord. Inte fysiskt trött men mentalt? Får man säga att det finns ett mått av att vara lite uttråkad i det också? Jag försöker fylla dagarna med små projekt för att underhålla mig själv vid sidan av barnen också. Lyssnar på ljudbok, försöker njuta av små saker som solrosor på vardagsrumsbordet, och i vanlig ordning är det flera matprojekt igång också. Det är ändå det jag tycker är roligast, igår bakade jag en blåbär och lemoncurd paj med italiensk maräng som blev väldigt bra, men jag ska testa att ändra lite i receptet innan jag delar det så den blir helt perfekt. Är nog klar med det lagom till helgen skulle jag tro. Jag hann även plocka krasse i trädgården och göra en snabb förrätt med skivad avokado, buskkrasseblad och blommor, pilgrimsmusslor och karamelliserad citron. Verkligen inte varje dag vi äter förrätter men ibland så. Buskkrasse är så himla gott, milt pepprigt och vackert som nästan inget annat. Dagens projekt är en aubergineragu som stått och puttrat för sig själv på spisen sen imorse. Visserligen många timmar innan den är redo att ätas men den sköter i princip sig själv. Tänker att det kan vara ett recept för den som vill ha en vegetarisk variant på en bolognese och är sugen på att göra ett riktigt långkok. Det leder mig faktiskt in på det jag ville prata om idag - nämligen det här med mat och tid. Det kom en kommentar på förra inlägget som fick mig att fundera över det nämligen. Jag förstår att det är en lyx på många sätt att ha tiden att laga mat precis hur länge och kanske likaså hur lite man vill. Och för många är det såklart intressestyrt men hur lång tid lägger ni på maten på vardagar kontra helger? Är ni nöjda med det eller skulle ni vilja hinna mer eller mindre? Med mindre menar jag kanske mest att till exempel beställa hem mat oftare, äta ute eller ha en hjälp av en matkassetjänst? Skulle ni vilja lägger mer eller mindre pengar på mat? Är det en faktor ni tänker mycket på? Tycker ni det är provocerande med folk som jag, så som personen som kommenterade gjorde, som uppenbarligen lägger ganska mycket resurser på mat? Både i form av tid och ansträngning såväl som pengar emellanåt? Symboliserar det kanske en kvinnofälla? Jag tror det jag undrar helt enkelt är om ni äter så som ni skulle vilja? Är måltiden och matlagandet på en plats ni är nöjda med och hur ser den platsen i sånt fall ut?
