"Hej Sofia! Har tänkt på en fråga du fick i ngt av dina senaste frågeinlägg som rörde hus vs lgh. Kommer inte ihåg exakt hur du svarade men själva essensen har jag för mig vad att du föredrog lgh pga estetiken. Fastnade för frågan för jag tyckte den var intressant då jag själv också bor med min familj i lgh eftersom jag föredrar det och då inte utifrån bekvämlighetsskäl. Skälen är nog mer det du är inne på fast jag har liksom inte satt ord på det riktigt. På ngt sätt tilltalas jag rent estetiskt mer av lgh än av hus. Eftersom vi har barn så får man ofta frågan om vi inte skulle vilja bo i hus ist osv. Sorry för flummigt inlägg men hade varit så intressant om du ville utveckla ditt resonemang kring detta lite." Husnormen när man är i trettioårsåldern, lever i parförhållande, har flera barn och rent logiskt verkar ha ekonomin för det, är stark. För många tror jag det är den självklara slutdestinationen på någon slags resa i vuxenhet, ungefär som just parsamhet och familjebildande är det. Saker som är vettiga och bra och visst är det skönt om barnen bara kan springa ut i trädgården. Jag kan inte räkna antalet gånger jag fått frågan varför vi inte bara flyttar till hus istället, från folk både nära och på distans, ibland bara nyfiket och ibland nästintill provocerat. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag tar speciellt illa vid av frågorna men jag håller med kommentaren här ovan, det är intressant att diskutera. För personligen har jag svårt att se hur det skulle kunna ske att vi slutar upp i ett hus om jag ska vara realistisk. Visst, det finns en länga Engelska radhus här i Norrköping som jag tycker är rätt ljuvlig och alltid tyckt om och i Enskede fanns många vackra gator, men helt ärligt? Nja. Inte för att det inte verkar praktiskt och bekvämt på många sätt, men för att jag känner mig själv väl nog för att inse att det dels nog skulle vara för svårt på grund av okunskap och helt ärligt ointresse, men kanske framförallt för att många hus, rent estetiskt, inte är min stil. Får man säga så eller är det drygt och ytligt och kanske bortskämt att välja bort vad många andra kämpar för? Men det är inte ett ifrågasättande, det är bara ett annat val. Nu ska jag var helt ärlig och säga som det är, att om jag rent krasst och bara utifrån yta tittar på husfasader, områden och gator med vackra trädgårdar, bokstavligt talat på ytan, så ser ju även jag att de är vackra och charmiga och att det ser mysigt ut att bo där. Men så på insidan så är det ofta, (men obs igen inte alltid), något som ger mig en liten känsla av instängdhet och med det kommer snabbt den där lågmälda ångesten som har så lätt att ta fäste i mig. Med tanke på att vi bott och trivts i Enskede i 9 år så är det inte heller förortsgrejen, det är den faktiska insidan av hus jag estetiskt inte själv känner mig hemma i. Jag vet såklart att det finns helt ljuvliga hus, med flöde och ljus men ofta är det också prång, mycket tak och för lite vägg (någon dag måste vi prata om att tak är lika viktiga som golv i ett rum men det kan vi ta en annan gång), konstiga ytor jag inte förstår men som är måsten, källarvåningar som praktiska och behövs för olika funktioner (ehhh.. pannan?) men som jag själv är rädd för. Och visst måste det väl vara ok? På samma sätt som det är ok att ha inredningsstilar man inte är hemma i utan att det i sig är en kritik mot de personer som har sagda stil. I lägenheter tycker jag om luften och energin och flödet. Är det lättheten? Takhöjder och många fönster. Planlösningar som inte har mellanutrymmen och som kan möbleras och levas kanske utan att det praktiska inte behöver ta så stor plats? Kravlösheten i att slippa tänka på grunden och jordmånen. Faktiskt även grannar, vetskapen om att de finns men inte nödvändigtvis behöver vara en så stor del av ens liv. Hur känner ni? Bor ni i hus eller lägenhet, och kanske framförallt - är det där ni vill vara? Frågande, er alldeles egna lata estet.
