Efter gårdagens inlägg om gravidstil så kom det ett par följdfrågor som jag gärna svarar på. Jag nämnde min hyperemesis och har också skrivit om det i ett längre inlägg HÄR (efter nydesignen på ELLE är länkarna inte längre understrukna eller markerade men klicka där så funkar det..) Frågorna rörde dels hur Andreas kände inför min sjukdom, hur vi båda kände när jag blev gravid igen, och hur det var att vara gravid och lida av hyperemsis med syskon hemma. Första gången med Ruby tror jag vi båda var chockade över hur illa det var, och i alla fall jag var nog ganska besviken också. Jag hade förväntat mig att vara så lycklig, som ifall ett barn var så oerhört efterlängtat som hon var och hade föregåtts av en tro att det inte skulle kunna bli så borde den ljuva lyckan över hennes blotta existens häva alla andra känslor. Men faktum är ju att när illamåendet är så kraftigt, när man kräks varje vaken timme, även väcks av det på natten, så är lyckan långt borta. För Andreas del var den besvikelsen snarare en stark oro. Oro för mig och för Ruby. Oro för att om jag mådde såhär dåligt så skulle det omöjligtvis kunna sluta väl. På många sätt har Andreas blivit min vårdare under samtliga graviditeter, vi har utvecklat en kommunikation där han förstått vad mitt kvidande betytt när jag mått för illa för att kunna prata. Vetat att snabbt hämta isbitar, Ondansetron eller bara klappa på håret. Att mycket av vad hans roll varit har handlat om tröst. Har hämtat tusen saker, orkat och varit positiv och dragit ett enormt lass när jag mest varit en blöt trasa. När det kommer till att bli gravid igen tror jag att jag varit hjälpt av en grundläggande positivitet och något slags hopp. En tro av att inte kan del väl bli så illa igen? Och att min allmänna känsla inför graviditerna efteråt har varit att de var bra, det hänger ihop med att mitt generella minne sällan är att någonting har varit jobbigt i efterhand, även om det varit det. Det kräver att jag ska tänka tillbaka i detalj för att förstå hur jobbigt det varit och den dörren öppnar jag sällan. Men så har det ju varit så illa igen, illamåendet har ju varit fruktansvärt alla tre gånger, faktiskt värre eftersom det funnits ytterligare barn att ta i beaktning som har sina behov och inte förstår varför jag plötsligt varit apatisk eller inte orkar. Och som färgas av det, Ruby trodde under flera år att varje gång jag hostade till lite så skulle jag kräkas. Men det främsta sätt de färgats på är att Andreas har blivit den primära föräldern att leka, lyfta, gosa på morgonen, den som kunnat vara där mest och bäst. Det har periodvis varit hemskt för mig, den känslan av otillräcklighet och det dåliga samvetet. Men Andreas har gjort det med glädje och värme och barnen har aldrig mått dåligt av det. Jag vet inte om det hänger ihop men sen när bebisen har fötts har det större barnet aldrig drabbats av någon större svartsjuka, kanske för att de redan vants litegrann vid att mitt fokus varit lite skiftat och att Andreas tagit en större roll med dem, oavsett om jag vilat på grund av hyperemesis eller suttit i soffan orörlig och ammat. Jag ska inte ljuga och säga att en andra och tredje graviditet har varit annat än skräckblandad, för så är det. Men jag har också fått bättre kalibrerade mediciner varje gång, Andreas och jag har förstått vad vi gett oss in på bättre och vetat vad det inneburit. Jag har inte känt den besvikelsen över sakers tillstånd andra och tredje gången, varit mjukare mot att det är såhär det kommer vara, inte gått runt med ett hopp om att det skulle bli bättre bara jag kom till vecka 12, 14, 16 , 20 utan stålsatt mig för helheten. Och så oändligt långa som de där 9 månaderna är så är det 9 månader. Sen går det över. Vad är era erfarenheter av det här? Det behöver ju inte vara specifikt hyperemesis, jag har till exempel en vän som blev deprimerad under sin graviditet och hennes relation med hennes man och deras större barn var på många sätt ganska lik den vi hade hemma. En förälder som är sjuk, en som agerar vårdare och tar ett avsevärt större lass med syskon. Det är ju väldigt allmänmänskligt på vissa sätt, alla har vi våra motgångar.
