? Hej Sofia, Här kommer ett förslag på önskeinlägg: Du skrev tidigare att du lidit av Hyperemesis gravidarum tre gånger. Jag är nyfiken på hur du genomlevde det. Själv spydde jag till vecka 17, gick ner istället för upp i vikt och funderar på hur jag ska orka fysiskt och mentalt att vara gravid igen (och då hade jag alltså ”bara” vanligt gravidillamående). Jag upplevde att illamåendet överskuggade allt. Hur var det för dig? Kunde du jobba? Vara social? Ta hand om barn och hushåll? Har du några knep eller strategier att dela? Något som alltid funkat att käka? Hur har du resonerat inför att bli gravid igen med 2:an och 3:an? Hej! Ja vad säger man.. mina graviditeters mörka följeslagare. Jag som trodde jag skulle vara strålande lycklig och må bättre än någonsin, som min mamma hade gjort. Den 27:e oktober 2017 vaknade jag upp med ett välbekant kraftigt obehag i hela kroppen. Ett illamående som nästan känns som tandläkarbedövning i ansiktet. Det hade knutit sig i svalget, kändes i hela bröstkorgen. Jag visste att det skulle vara ett plus innan jag ens hade tagit testet men gjorde det ändå för sakens skull. Visste att jag kommer behöva ha gjort det innan jag ringde för att och böna och be. Ilningar av lycka i ett hav av dovt mörkt, omslutande illamående. Så gick det till när jag i vecka 4 fick veta att jag var gravid med Selma, illamåendet som skvallrade om att början till hennes existens satt sedan, precis som med alla tre barnen, i hela vägen fram till BB i vecka 38. Med Ruby var det värst. Då hade jag en oerhört oförstående barnmorska som tyckte allt skulle vara så naturligt, inga mediciner. Och jag vågade inte kräva någonting eller klaga ordentligt om hur hemskt det faktiskt var, var rädd att jag skulle verka otacksam för graviditeten. Det var inte självklart för oss att kunna få barn, jag hade en hormonstörning som orsakat en tumör i hypofysen och min endokrinolog hade berättade att det med stor risk inte skulle kunna gå att bli gravid. Så när Ruby kom var det väldigt svårt för mig att tycka så pass synd om mig som det faktiskt var och kräva mer hjälp. Te med ingefära, kex vid sängen, mycket kolhydrater och Sea-Band armband var sånt jag initialt försökte klara mig på men illamåendet väckte mig till och med på natten, inte ens i sömnen slapp jag undan. Efter mycket om och men fick jag Lergigan utskrivet, men inte Lergigan comp. För den som inte vet är det som att få en sömntablett med instruktionen att hålla sig vaken. Äter du Lergigan Comp innehåller den koffein som åtminstone gör dig aningen mindre trött. Rubys graviditet känns som jag sov bort. Sov och mådde illa och åt rostat vitt bröd och drack citronvatten. Jag jobbade hela graviditeten med Ruby, men förstår idag att jag borde ha blivit sjukskriven. Jag hade någon slags bild av att på jobbet kunde jag i alla fall försöka tänka på annat, på helgerna var illamåendet nästan värre eftersom jag då nästan bara tänkte på det, låg och flämtade i sängen med min stora mage. Med Ruby var illamåendet en ovälkommen följeslagare fram till sista dagen i vecka 40+2. När jag blev gravid med Otis var illamåendet med igen, denna gången eskalerat och skarpare. Mer ohanterbart. Säkert att det hängde ihop med att jag hade en livlig tvååring hemma och inte alls kunde vila på samma sätt. Som tur var hade jag bytt barnmorska denna gång och började tidigt på Lergigan comp. Men jag hade svårt att behålla tabletterna länge nog för att få effekt och behövde tidigt komma in för dropp i olika omgångar. Blödde mycket ur halsen på grund av alla kräkningar och hade väldigt tidiga sammandragningar. Brytpunkten kom vid en av mina mest ovärdiga stunder i livet. Jag hade kräkts konstant hela eftermiddagen och kunde inte få det att sluta. Halsen blödde ordentligt och sammandragningarna var onda och regelbundna. Jag kände starkt att jag var tvungen att åka in och kontrollera att bebisen mådde bra och få hjälp med att stoppa illamåendet. Eftersom jag bara var i vecka 18 var jag ännu inte välkommen till förlossningen utan det skulle bli gynakuten på SÖS. Ruby var sjuk och behövde få vara hemma med sin pappa istället för att vi ringde in en barnvakt så jag bestämde mig för att åka in själv, dumt nog. Gynakuten.. Jag vet inte om ni har varit där men det är inte ett glatt ställe. Dit åker man inte för bra saker. Ensam, i en gynstol mitt i natten, med smärtsamma sammandragningar, ett vaginalt ultraljud för att kolla tappen, en infart för dropp i ena armen och kräkandes ned i en påse på andra sidan beslutades det äntligen att jag skulle få bättre mediciner. De satte in Primperan och Ondansetron som löstes upp på tungan omedelbart så jag slapp försöka behålla tabletter. Det här blev min stora räddning och jag åt dem resten av graviditeten. Jag blev inte helt bra men det var åtminstone inte totalt kaos. I vecka 30 blev jag dock sjukskriven eftersom livmodertappen hade börjat öppna sig av alla sammandragningar och var sedan sängliggandes fram till vecka 35 eftersom man innan dess absolut inte ville att han skulle födas. Vad jag lärde mig av det var att illamåendet faktiskt blev bättre av vilan även om det var med fram tills att Otis föddes i vecka 38. När så Selma kom till var det första jag gjorde, den där morgonen den 27:e oktober att ringa barnmorskan jag haft med Otis. Bönade och bad om att omedelbart få Ondansetron utskrivet, förklarade att jag inte skulle orka en tredje gång utan det. Inte om jag skulle kunna fortsätta vara en närvarade mamma till Ruby och Otis eller klara av att jobba, vilket jag väldigt gärna ville göra, mitt i karriären. Min underbara barnmorska klämde in mig på en tid hos deras läkare redan samma kväll och jag gick därifrån med recept på Ondansetron som denna gång skulle stödjas upp med vitamin B6. För mig blev det den magiska kombinationen. Visst, jag var kraftigt illamående varje dag fram till att Selma föddes men det var inte konstant varje sekund, jag kräktes inte på tunnelbanan, kunde fortsätta mitt liv utan att känna som jag bodde i en bubbla. Det jag kan säga till dig som går igenom det här är bara att söka hjälp. Stå på dig och godta inte trötta rekommendationer om att äta kex i sängen innan du går upp, det räcker inte utan är som att tipsa någon med brutet ben om stödstrumpor. Och även, det kanske låter underligt men jag har i alla fall glömt. På återkontrollen efter Otis kunde jag knappt minnas att graviditeten hade varit jobbig när jag skulle skatta den. Det är lite som förlossningssmärtan, kroppen verkar inte vilja minnas, antagligen för att man inte skulle ha gjort det igen då.. Vad säger ni andra som lidit av Hyperemesis eller andra liknande tillstånd under graviditeterna, vad har er erfarenhet varit? Har ni haft några bra copingstrategier? Höggravid med Selma, bild från Elsa
