I landet ingenstans bor ingen lycka

Jag äter middag med en älskad vän och snabbt glider samtalet in på hur själen mår, brinnande tårar som vilar precis bakom ögonlocken. Just ikväll är världens alla bekymmer närvarande, inte bara våra egna. Vi pratar om bloggen och den fina gemenskap som finns här. Jag berättar om vilka vallar som öppnas när jag själv öppnat upp om ätstörningar och ångest. Hur mycket igenkänning det finns och hur komplicerat det är att hitta hjälp eller att bryta beteenden.

Och plötsligt är vi där. I landet Ingenstans där så många kvinnor bor. Jag vet det för att jag har varit där, jag vet det för att jag har vänner som sedan länge flyttat in och inte kan lämna och jag vet det för att ni är så många som skriver och berättar om det.

I landet Ingenstans bor ingen lycka. Det är zonen som ligger mellan att vara frisk och att vara ordentligt sjuk. Den zon där man kan må dåligt men leva med det, kanske en stund, kanske ett år, kanske ett liv. Det är platsen där ångestdriven träning bor. Det är platsen där straff, belöning, regler och oro är kopplade till mat. Det är platsen där ångest river i en men man håller ihop minen. Det är platsen där man bara kräks ibland efter maten.

Där förtöjer kvinnor och kan leva ett helt liv, utan hjälp, utan att beteendet är stört nog för att varningsflagg ska höjas.

Men vad är det för liv, vad är det för verklighet? Det är så hjärtekrossande, för eftersom jag själv varit där och sedan också vandrat in i nästa port, den där sjukdom och störda beteenden inte längre kan få vara socialt accepterade, där folk viskar när de passerar och ser storleken på ens grenliknande armar, vet jag hur nära sammanlänkade det är. Och faktiskt också, att även om det fysiska lidandet är så oerhört mycket större när kroppen bryter ned totalt och en sjukdom tar över, är det psykiska lidandet närmare besläktat. Man kan faktiskt må psykiskt lika dåligt i Landet Ingenstans även om kroppen inte är i Helvetet ännu.

Jag vill så gärna att det här ska vara en mjuk plats av återhämtning. Där samtalet ibland kan vara såhär som det är nu, för mig nästan sorgligt, men också ibland pirrigt inspirerat av färger och former, ibland tipsigt om de godaste rätterna, de härligaste menyerna. Ett flödande in och ur djupt och grunt, precis som samtalet med min vän. Och för någon, för den som bor där, ett ockuperat hus i Landet Ingenstans. Ett frizon där kanterna inte är så vassa och vi kan hjälpa varandra att flytta vidare.